VÄrMLands 1ISTORIA 253 revolutionsförsöket 1756, hade också Värmland till fält för sin agitation. Till den konungskt sinnade oppositionens främste i bondeståndet hörde riksdagsmannen Lars Larsson från Mossängen, Kils härad, känd redan från 1746—47 års riksdag som en bråkmakare* och år 1755 en av ledarna vid uppträdet i bondeståndet den 29 november, då hovets anhängare hotade att kasta ut talmannen, den bekante Olov Håkansson. Av fruktan för efterräkningar flydde L. till hembygden, härtill förhjälpt av konungen, samt lyckades sedan sätta sig i säkerhet i Norge med tillhjälp av en värmländsk prästman, som därför själv måste fly undan den fruktade ständernas kommission. Larsson dömdes frånvarande till döden, men fick återvända 1765, då mössorna kommo till makten. Från frihetstidens slut föreligger en intressant skildring av värmländskt näringsliv av landshövdingen Adolf Mörner (1762), varur några utdrag meddelas.?2 Det är överraskande, i huru hög grad landskapets ekonomi då blivit bunden vid bergshanteringen. Järnet var nu den förnämsta exportvaran och landskapets viktigaste bidrag till rikets handelsbalans. På den levde icke blott brukspatronerna och befolkningen i bergslagen, där även kvinnorna brukades i gruvarbete, så att de icke hunno väva och spinna, varför tyg köptes av boråsbor, som flitigt besökte trakten. Även bondebefolkningen i en stor del av Värmland var hänvisad att genom kolning och körslor åt bruken skaffa sig de penningar, som de behövde till utskylder och sina anspråkslösa inköp; endast Näs och Nordmarks härad synas hava saknat tillfälle till denna extra förtjänst, och missväxt var där särskilt kännbar; »tallebark» var icke okänd för nordmarkingen. Huruvida bergsbrukets förhärskande roll var till någon verklig fördel för landskapet, må lämnas därhän. Bönderna försummade jordbruket för kolning och brukskörslor och kommo samtidigt i beroende av brukspatronerna. 1 I riksdagsprotokollen från dessa år förekomma även andra värmlänningar såsom deltagare i de stundom våldsamma och om outvecklade parlamentariska former vittnande uppträden, för vilka bondeståndet var skådeplats: »Erik Arnesson ifrån Vermeland föll talemannen i talet och sade sig icke mera vilja höra någon föreställning av honom, sedan han en gång gått ifrån dem, och att därför talemannen så väl som sekreteraren borde gå ut» (d. 25 febr. 1747). »Och begärte riksdagsmannen Hans Hansson ifrån Vermeland antecknas, att man luggat honom i själva ståndet» (d. 17 sept. 1747). ? Förut publicerat i Sverige, del V, s 377.