254 SIXTEN SAMUELSSON »När man jämför de bönder, som bruka kola, med dem, vilka intet bruka detta näringsmedel, finner man merendels, att när dessa (de senare) äro någorlunda i behåll, stå de förre i brukspatronernas skuldebok inskrevne, så att de slutligen varda både bröd och hemman lösa», skriver Mörner. Jordbruket gav i allmänhet brödfödan, sällan mer. Visserligen sålde bönderna i de södra häradena på hösten spannmål för att kunna betala utskylderna men endast för att på våren se sig tvungna att för mycket högre pris köpa utsäde. Sädesproduktionen synes till och med hava minskats genom svedjandets begränsning; jorden brukades primitivt trots enskilda »ståndpersoners» initiativ och föredömen bland annat i form av mossodlingar. . Boskapsskötseln var likaledes rätt anspråkslös och gav ringa till avsalu. Från Grums och några andra socknar förekommo oxdrifter i större skala; eljest inskränkte sig försäljningen till »något smör och ost» eller några kreatur till närmaste marknad. Värmlandshästarna voro goda, men kreaturen smäväxta, då flera höllos, än man kunde väl föda; fårskötseln var obetydlig. Skogshanteringen var för vissa trakter av betydelse, och trävaror såldes i större eller mindre mängd, särskilt från Gillberga, Köla, Eda och övre Fryksdalen Men skogsavverkning och arbete i »timmerskogen» och vid flottleder eller sågverk spelade på långt när icke den viktiga roll som i våra dagar, och skogens avkastning hade även minskats i jämförelse med det föregående århundradet. Behovet av gruvved, som först i mitten av 1700-talet begränsades genom krutets allmänna användande till gruvsprängning, och kol samt- vårdslös avverkning hade gått hårt åt de värmländska skogsbestånden. Tillgång på mastträd var, uppgives det, begränsad till en kronoallmänning i Rudskoga; om Stavnäs m. fl. socknar i Gillbergs härad berättas: »Desse socknars produkter hava bestått för det mästa uti näver och sågtimmer, men nu berättas, att nävertäkten ej vill förslå för de fleste till eget husbehov, och med timmerskogen är så hushållat, att de hemman snart kunna räknas, som nu äga så mogen skog, att de kunna åstadkomma det efter kungl förordningen tillåtna årliga timmerhygget, varföre dessa socknar, utom vad de här belägna trenne