VÄRMLANDS HisTtORIA 255 säterier kunna avlåta, föga över 50 à 60 tolfter stockar årligen kunna föryttra», och i många trakter fick man vara glad, om man kunde fylla behoven av vedbrand och gärdslefång. Delvis förklaras härav regeringens förnyelse av förbud för trävaruexport till Norge och begränsning av avverkningsrätten till 12 tolfter för hemman samt de redan nu förekommande experimenten med bränntorv. Av industriella anläggningar må nämnas Näsrämshyttan, där »brukspatron Christopher Myrman med mycken flit och kunskap haver anlagt ett gjuteri, varest med särdeles accuratesse och zirlighet gjutes kakelugnar, grytor, blompottor och kittlar samt annat arbete, som beställes», samt tobaksspinnerier i Karlstad och Kristinehamn. Tobak var, på grund av frihetstidens säregna ekonomiska politik, den andra industrivaran i produktionsvärde, och dess odling var en modesak, såsom ock framgår av värmländska förhållanden. I Väse t. ex. var enligt Mörner »tobaksplanteringen så gängse, att knappt någon bonde är, som icke har även så stort tobaksland som kålland». Karakteristisk är vidare allmogens förmåga att skaffa sig biförtjänster av växlande art. Fryksdalingarna t. ex., vilka berömmas för idoghet och sparsamhet samt omtalas för att reda sig gott, skaffade sig förtjänst genom att köra kvarnstenar från Dalarna eller genom dikning, plöjning, tröskning och stenarbete utanför hemsocknarna; de voro »billigare i priset och trägnare i arbetet än dalkarlarna». Ullerudsborna voro duktiga timmerkarlar, som arbetade även utom länet, Frykerudsborna sålde laggkärl, nordmarkingarna svarvade »vackra träkärl av al, björk eller asp», som såldes till Norge, Gravaborna arbetade i Karlstad och sålde dit »gråsten, som skivar sig och är av ett besynnerligt gott och bekvämt slag att mura med». Den våldsamma kris, som några år senare hemsökte hela riket på grund av mössornas delvis nödvändiga men våldsamma försök att reglera sedelfrågan, berörde på ett kännbart sätt Värmland. År 1760 hade exportvarorna stigit i pris, och härpå tjänade både stapelstadsköpmännen och bönderna, som fingo 12—15 daler kopparmynt för tolften. Då »kursen sjönk» (d. v. s. att de svenska sedlarna, som förut gällt blott 50 % och mindre av nominella