VÄRMLANDS HISTORIA 257 1750, och detta gäller i allt högre grad, ju längre man går tillbaka. En sådan stegring som nära 20,000 mellan 1720 och 173 förefaller orimlig. Det lider dock intet tvivel, att befolkningen växt relativt raskt under frihetstiden till följd av fredsåren, ett mera hygieniskt levnadssätt och bättre ekonomiska tillgångar. Möjligen har den växande rågodlingen gjort sitt till.* Antalet födda under tiden 1750—70 växlar i regel mellan 3,000 och 4,000, döda mellan 2,500—4,000, och befolkningsöverskottet utgör omkring 1,000 pr år. Mer än ungefärligt värde hava icke heller dessa siffror av flera skäl. År 1770 uppgick Värmlands folkmängd till omkring 120,000, varav endast något över 3,000 bodde i de tre städerna. Till följd av svår missväxt under frihetstidens sista och Gustav III:s första år sjönk folkmängden 1772—73; tabellerna upptaga i födda 3,265 och 2,222 mot de enormt höga dödssiffrorna 6,113 och 9,397. Därefter fortsatte tillväxten, så att landskapets befolkningstal vid slutet av den härefter skildrade perioden översteg 150,000 (151,5012 år 18153), varav endast omkring 4,000 i städerna. 1 Husbehovsbränningens och nykterhetens inverkan på folkhälsan var under frihetstiden föremål för intresse. »Den skada, brännevinssupande utom många därav timande olyckor samt annan påföljande oskickelighet även förorsakas människan till sin hälsa, lämnas väl egenteligen till medicorum mognare omdöme, men så mycket har man likväl funnit av erfarenheten, att under brännvinsförbudet gick varken rödsot, hetsig feber eller håll och sting, såsom de förra åren, utan tillstå beskedliga bönder, att de under sista skarpa vinter långt bättre begått sig på resor med dricka och bröd om morgonen än annars med gement brännvin, som efter en stund kyler magen och bliver således i kallt väder oftare brukat, lärandes jag icke synnerligen fela, om jag säger tredjeparten manspersoner av menige man i förtid bortdö genom sjukdomar, som ett omåttligt brännvinssupande är orsaken till.» Landshövding Reuterholms berättelse från Örebro län, Sfp 1741. Husbehovsbränningen hade inom länet betydande dimensioner och antogs sluka mer än 100,000 tunnor säd. Om bönderna sades, att »man icke gärna kan tro, att någon bränner mer än 3 eller högst 4 tunnor säd till eget behov», utom då de skulle göra bröllop, barndop och begravning, »då nästan så mycket på en gång kan bliva förstört». Särskilt beryktad för superi var enligt många samstämmiga vittnesbörd Bergslagen. Allmogen ville ingalunda släppa husbehovsbränningen utan ville »nyttja den förfriskning, bonden i sitt anletes svett av jordens gröda kan åstadkomma, och icke se sig nödsakad att hålla till godo vattenbägaren, då ståndspersoner sitta med fullskänkta vinglas i händerna», och den höll före, »att ett måtteligt bruk av brännevin vore bondens bästa kur och apotek». Bondest. prot. 1772. 3 I denna liksom i föregående folkmängdssiffror ingår även Karlskoga bergslag. Värmland. I. 1181 17