258 SIXTEN SAMUELSSON Tiden 1772—1814. Denna periods värmlandshistoria innesluter flera märkliga händelser, som utövade inflytande på hela landets öden, men just därigenom torde de vara så bekanta, att en detaljskildring synts överflödig. Dit hör Gustav III:s resa från Dalarna till Göteborg för gränsförsvarets ordnande mot danskarna, varunder han från Karlstad i september 1788 gjorde en utflykt till Eda och Morast skansar, som genom frivillig hjälp av allmogen börjat sättas i försvarsdugligt stånd. Vid återkomsten sammanträffade han i Karlstad med engelske ministern i Köpenhamn, sir Hugh Elliot, som under denna tid spelade en viktig roll och av hänsyn till sitt lands intressen energiskt tog Sveriges parti och verksamt bidrog till det danska krigets snara avslutande. Samtidig härmed var den värmländska folkväpningen, som skildrats av C. E. Nygren på annan plats i detta arbete. Den omfattades visserligen av de ofrälse samhällsklasserna med utomordentlig entusiasm, men härtill bidrog utom en otvivelaktigt uppriktig fosterlandskärlek i minst lika hög grad jäsande missnöje med adeln, och man torde utan överdrift kunna säga, att rörelsen hade en utpräglat social karaktär. Så menade åtminstone konungagunstlingen Armfelt, som på ett grannlaga och skickligt sätt ledde folkrörelsen. Hos de med konungen missnöjde fann han »une tournure fanatique», och många voro »frondeurs ravagés». Prästerna och bönderna voro konungens ivriga anhängare, men han ansåg deras förbittring mot adeln företrädesvis dikterad av egennyttiga beräkningar. »Under min resa till Kristinehamn blev min vagn vid alla skjutsombyten omringad av bönder, vilka togo emot mig, nästan som om jag vore en gud. De sade mig, att de visste, att jag var en tapper man, min konungs och folkets vän, intet ryskt sinnad, och att jag kom dit för att sätta deras land i försvarstillstånd samt att jag blott behövde säga ett ord, så skulle de gå man ur huse. De erbjödo sig att draga min vagn, att följa mig