VÄRrmMLands HisTtORIA 259 på ögonblicket och slå ihjäl alla dem, som i själen voro ryssar» (d. v. s. adelsmännen). Till ovan antydda händelser höra också 1808—o09 års norska krig, som trots sina obetydliga operationer kostade landskapet mycket genom inkvarteringar, rekvisitioner och skjutsar, samt Adlersparres och värmländska fördelningens andel i 1809 års revolution, väl känd genom rikshistorien. Det antages hava varit den vid västra armén tjänstgörande gardesmajoren Karl Henrik Anckarsvärd, som ursprungligen varit verksam för de värmländska truppernas befordrande av de planer på en statsvälvning, vilka vid årsskiftet 1808—09 voro gängse, särskilt i officers- och ämbetsmannakretsar i Stockholm. Det var dock först sedan dåvarande överstelöjtnanten Georg Adlersparre omfattat tanken, som denna blev realiserbar. A. åtnjöt militärt anseende samt var dessutom känd som politisk oppositionsman och liberal publicist, och han utvecklade vid detta tillfälle en energi, vilken man i allmänhet icke tyckes hava varit böjd att tillskriva honom. Sedan flera officerare av lägre grader invigts i förtroendet, skred man till verket. Om händelserna i Karlstad berättar ett ögonvittne, en borgare i staden, vilken var medlem av inkvarteringskommissionen. »Kl. */a på 1 om natten mellan den 6 och 7 mars inmarscherade helt oförmodat och i största tysthet 400 man av Värmlands jägarekår härstädes, överrumplade, desarmerade och avlöste högvakten samt planterade kanoner med brinnande lunta på stora torget, riktade åt alla gator, uppväckte borgmästaren, inlämnade ett ämbetsmemorial, undertecknat av överstelöjtnanten Georg Adlersparre, med underrättelse, att han numera emottagit överbefälet över alla i Värmland förlagda trupper, rekvirerade inkvartering för 2,000 man, som oförtövat skulle ankomma och varav 400 redan stodo på torget, för vilka äskades skyndsam inkvartering.» Borgmästaren fordrade emellertid rekvisition från landshövdingen, som därför uppväcktes av truppernas »deputerade, capitain Anckarsverd och ryttmästarne vid husarerna von Böhnen och Carleson». Då berättaren vid */z 1-tiden på natten på kallelse infann sig hos borgmästaren, återkommo just de deputerade med landshövding v. Rosens vägrande svar, varför