260 SIXTEN SAMUELSSON även magistraten motsatte sig inkvartering men fann för rådligt att giva vika för hot om våld och mot löfte om att »allt ofredande (1) och största stillhet skulle iakttagas. Emellertid blevo landshövdingen, högste befälhavaren generalmajoren och översten greve Leijonstedt, som här hade sitt högkvarter, chefen för krigskommissariatet kammarrådet Billberg samt dess kassör, landssekreteraren, landskamreraren och borgmästaren i sine hus arresterade och satta under bevakning. Längre fram på dagen d. 7 inmarscherade Dalregementet och en stor del av Värmlands regemente, d. 8 likaledes resten, som alla måste inkvarteras. Den 9 avmarscherade åter Dal- och Värmlandsregementena samt jägarna, den 10 likaså 2:ne skvadroner husarer och 2:ne batterier artilleri åt Stockholm. Den 7 strax om morgonen anslogs av dem en kungörelse å alla gathörn, att trupperna skulle med välvilja bemötas och inga sammanskockningar ske. Längre fram på dagen anslogs likaledes en proklamation om truppernas avsikt med deras tågande. Genast om natten till den 7 blevo alla tullar och utgångar med vakt besatte. — — Adlersparre själv med tillräcklig eskort avreste den 10. De följande händelserna i revolutionsdramat ligga utanför detta ämne. I 1814 års norska fälttåg slutligen, varunder en avdelning, under generalmajor Gahns befäl, från Eda gick över gränsen men nödgades återtåga efter de skarpa striderna vid Lier och Matrands bro, där landshövding v. Eckstedt blev skjuten, har Värmland ett minne från unionens tillkomst, liksom det genom Karlstadskonferensen och gränsbevakningen har ett sådant från dess upplösning 1905. | Större lokalintresse skulle en skildring från Värmlands bruks- och herrgårdsliv kunna erbjuda vid tiden för övergången från 1700- till 1800-talet med dess litterära och musikaliska intressen och dess sympati för franska revolutionens på avstånd sedda händelser — »krig och välvningar på vederbörligt avstånd låta njuta sig som en efterrätt vid en middag», skriver Erik Gustaf Geijer just härom — men även dessa förhållanden torde få anses välkända genom Geijers Minnen, Lilljebjörns Hågkomster, Böttigers Tegnérbiografi och Wrangels Rämensskildringar. Allmogen förde samma sparsamma och idoga liv, som teck-