VÄRMLANDS HISTORIA 261 nats på ett par ställen i det föregående, och bibehöll gamla plägseder. Så t. ex. funnos folkdräkterna* mångenstädes kvar. Kyrkan utövade fortfarande som på 1600-talet sitt inflytande på ordning och tukt, med växlande framgång. Församlingarna »uppmuntrades» från predikstolen »på det ömmaste att iakttaga tillfällen, som nu så ofta givas med koppympning för sina barn» (1804). Stockstraff ådömdes dem, som undanhöllo sig från husförhör, vägrade förkovra sig i sin kristendomskunskap eller sålde brännvin vid kyrkan, och på stämmorna beslöts att vid vite förbjuda tobakshandel vid kyrkan, som bedrevs så energiskt, »att man nästan vill intränga på själva kyrkogården med denna köpenskap» (Gustav Adolf 1813). Ett visst välständ rådde i Sverige vid sekelskiftet, så även i Värmland. »På penningar var överflöd — väl riksgälds; men åkerbruk, handel, näringar blomstrade. Järnet hade förträfflig avsättning», skriver Geijer i sina Minnen om 1700-talets sista årtionde. 1 I en Värmlandsbeskrivning från 1765, Ekman, »Wärmeland i sitt ämne och i sin upodling», beskrivas sådana från socknarna närmast Karlstad; avvikelserna mellan de olika dräkterna äro obetydliga. För Kils socken hade den följande utseende: »Manskönets klädedräkt är merendels kil- eller ryncktröjor av grått eller blått vadmal utan uppslag på armarna med flikor vid sidan i fållen ock tränsar sydda i sidorna. Gula skinnbyxor, mest med remmar vid knäna, vita ullstrumpor och svenska skor med remmar uti. Drängar ser man dock bruka spännen både i skor och vid knän. Nedslagna hattar på huvudet samt även små runda mössor som en skål, vilka dock merendels nu endast gossar här om helgedagar bruka. Kvinnokönets klädedräkt är blå, svarta och gröna tröjor, de blå finner man dock helgedagarna vara allmännast. Kiortlar bruka de av tyg och även kläde blå, gröna och röda, merendels vitt förkläde, halskläde som går med en snibb ned på ryggen. På huvudet brukas mycket vita huvor med spets ikring, även äro mössor brukliga samt ett vitt kläde i handen till kyrkan. Pigorna bruka här i synnerhet grön klädnad.» I förbigående kan anmärkas, att i Värmland folkdräkterna bibehöllo sig längst i Norra Ny och Dalby socknar av Älvdalen, där de voro i allmänt bruk för något mer än 50 år sedan och i vilken sistnämnda socken man ännu vid slutet av 1890-talet kunde se en och annan allmogeman bära den. Den manliga Dalbydräkten bestod »av en helskuren rock, kallad tröja, av grått vadmal med röda uppslag kring halsen och ärmarna samt vid knappraden, kortbyxor av vadmal eller gult sämskat bockskinn, strumpor och skor, utanpå vilka om vintern nyttjas damasker, på huvudet vanlig skinnkaskett».