262 SIXTEN SAMUELSSON Det sista århundradet. Under 1800-talets början drabbades Värmland av flera ekonomiska kriser. Bergsbruk och brukshantering hade, som förut omtalats, under 1700-talet betraktats som en huvudnäring inom provinsen. Men så kom en period, då det blev svårt att avsätta järnet. Samtidigt stego spannmålsprisen till följd av krigen, och alla kastade sig på nyodlingar, vilket underlättades genom diskonteringar med små omsättningar. »Med den livlighet, som utmärker folklynnet i orten, omfattades detta nya mål för spekulationen.»1 Possessionaten, bonden, backstugusittaren ägnade sig häråt. Men så stoppade diskontinrättningarna, och en krasch följde med mångas fall. Under tiden växte betydelsen av en annan näringsgren. Trävarorna stego i pris genom krigen, då engelsmännen köpte i Göteborg för snart sagt vilket pris som helst, och transporten underlättades genom öppnandet av Trollhätte kanal. Därpå tjänade brukspatronerna icke, ty järnet hade burit kostnaden med transporten förbi fallen men icke träet. Före skeppsfartens öppnande på Göteborg bestod skogsavverkningen i Värmland mest av korta sågblock, huggna i 6 à 7 alnar, som fingo flyta till Edets sågverk, men nu sågade de värmländska sågverken plankor och bräder av alla dimensioner, och även i avlägsna trakter kunde master, spiror och bjälkar huggas till avsalu.’ Den under 1700-talet omtalade skogsbristen torde det kanske icke varit så farligt med. När landshövding Wingård skrev sin ovan citerade berättelse (1822), hade näringslivet återgått till lugnare förhållanden. Åkerbruk, bergshantering och trävarurörelse betraktades som jämnställda huvudnäringar. Landskapet tycktes, trots outvecklade jordbruksmetoder, brödföda sig; dock infördes t. ex. 1820 från Norge 8,000 tunnor potatis och några tusen tunnor havre. Boskapsskötseln var däremot »felaktig» med för många kreatur, som svältföddes på vintern. Om skogshanteringen är redan talat. 1 Landshövding Johan af Wingård i sin landshövdingeberättelse för Värmlands län 1822.