272 E. G. LILLJEBJÖRN oftare ljudit under svenska tempelvalv. Som profanskald är Lagerlöf mer originell och jämföres i egenskap av sådan med Columbus, som han enligt det vanliga omdömet är underlägsen i lyrisk begåvning, men överträffar i formbehandling. Hans kärleksvisa Sång till Elisandra väckte på sin tid stor förtjusning och efterbildades länge flitigt, särskilt med avseende på strofbildning. Täckhet, naturlighet, förkärlek för herdemaneret och stor omsorg om språket och versen utmärka Lagerlöfs världsliga svenska dikter. Framför allt har han dock vunnit rykte som författare på romarspråket, vilket han både på vers och prosa använt med så stor framgång, att ingen svensk mer än Rosenadler, som dock uteslutande var vältalare, häri kan göra honom hedersplatsen stridig. Lagerlöfs latinska griftkväde över sin landsman komministern Johan Iser berömmes högeligen av Atterbom. Bland hans avhandlingar på latin förtjänar omnämnas hans Introductio brevis ad poësim svecanam, där han polemiserar mot Stjernhielms sätt att skriva hexameter och bland versslag särskilt förordar alexandrinen. Hans föreläsningar över modersmålet föreligga i handskrift. Han har även författat, på både latin och svenska, en del av texten till Dahlbergs ryktbara planschverk Suecia antiqua et hodierna. Det är en aktningsbjudande författarverksamhet. I Hammarins Herdaminne karakteriseras han som den vittraste och lärdaste man Sverige ägt. Ännu en skald från stormaktstidevarvet må här få plats, nämligen Gunno Dahlstjerna, f. 1661, d. 1709. Han var visserligen icke född inom vårt landskap, men tillhörde genom sin börd Karlstads stift. Att han själv räknar sig som värmlänning har han visat i dessa rader: Som vore det i går, hur mina landsmän tala I Vermars bygd — — — — — — — — Fast han nu lever i främmande land, drar honom hjärtat till fosterbygden, liksom magnetnålen pekar mot norr, även när det