DET LITTERÄRrRa VäÄärmLand 287 rang. Ungefär samtidigt med att han fullbordade Frithiofs saga och utbytte professorsstolen i Lund mot biskopssätet i Växjö, inträffade den stora krisen i hans liv. En avmattning i hans poetiska produktion följer, och sedan är det blott undantagsvis hans skaldeingivelse framträder i sin fulla kraft. Frågar man nu efter förklaringsgrunden till Tegnérs popularitet, så är följande att erinra: hans poesi har upptagit det bästa ur de två vittra skolor, vilkas kamp med varandra inleder århundradet; den akademiska skolans formfulländning samt den nyromantiska riktningens känsloglöd och fantasirikedom sammansmälta hos honom till ett fulländat helt. Tegnér träffade sina landsmäns smak genom såväl prakten och djärvheten i sina bilder som den genomskinliga klarheten i sitt uttryckssätt. Och han tog deras hjärtan med storm genom den fosterländska andan i sin diktning. Därtill kommer, att reflexionslyriken, vari Tegnér hade sin styrka, särskilt tilltalar svenskarna. Kan man säga, att hans poesi har några utmärkande värmländska drag? Knappast. En av de första dikter, varmed han väckte uppmärksamhet, var Sång till min hembygd, och där om någonstädes borde väl sådana drag vara att finna, men utbytet för den sökande blir ej stort. De flesta naturegendomligheter skalden drar fram karakterisera mer Sverige i dess helhet än landskapet. Även då han påpekar, att hans Värmland är en järnets bygd, sker det i visserligen högstämda men föga kännetecknande ordalag. Ännu mindre berör han folklynnet. Knappt mer än en dikt till av honom finns, som hänför sig till hembygden. Han har visserligen tänkt sig Värmland som skådeplats för Nattvardsbarnen, men sedan ordet Karlstad, som förekom i den ursprungliga redaktionen, blivit struket, finns näppeligen något, som hindrar läsaren att tänka sig scenen förlagd exempelvis till Småland. Man har påpekat, att Svea diktats delvis i Rämens skogar och att dessa skulle inspirerat de fyra ståtliga rader, av vilka den första lyder: Se kring digl Flammande kring fjällen fästet svänger. Men kände man ej författarens hemort, så kunde man lika väl eller hellre ha ansett dem skrivna av en norrlänning.