304 E. G. LILIJEBJÖRN Selma Lagerlöf är för väl känd för att hennes författarskap skulle behöva att här bli föremål för någon uttömmande redogörelse. För värmlänningar är hon betydelsefull och kär framför allt genom sitt debutarbete Gösta Berlings saga. Det är vårt landskaps stora hjältedikt, vartill ingen annan landsända i Sverige har något motstycke. Den är lika litet som de Homeriska sångerna alster av en endas fantasi. Den har haft många rapsoder. Den äldsta är Värmlands egen natur — nedifrån den livliga trakten vid Vänern upp till finnbygderna längst i norr, där den stora ensamheten kan driva den inflyttade till förtvivlan. De susande, mörka barrskogarna, de stumma ödebygderna, de forsande vattenfallen, de långsträckta sjöarna, den mäktiga Klarälven, som sammanbinder två riken och i själva verket är Skandinaviens längsta flod, den sköna Norsälven med sina höga, branta stränder — alla ha de kunnat berätta, mystiskt, fantasirikt och dystert på en gång. Sedan ha de ljusa sommarnätterna över blommande ängar och dungar av vitstammig björk lagt in lättare, veka stämningar, och slutligen modernäringen, järnhanteringen, givit bidrag av frisk hurtighet och levnadslustig kraft. Bygdens barn ha ärvt av allt detta, och berättarlynnet har legat dem i blodet, kanske mest vad kvinnorna angår, både hos allmogen och i borgarfamiljerna, uppifrån »gamlafrun» ner till tjänstflickorna, framför allt barnsköterskorna, vilkas publik av dem fordrat konsten att förtälja som ingående i dess anspråk på vård. Så ha sägner och sagor fortplantats från det ena släktet till det andra. Hur det gått till, kunna åtminstone de äldre av oss minnas ur egen erfarenbet från späda år; de andra må studera det hos Selma: I barnkammaren sitta de små på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret. De lyssna alla under andlös tystnad, men ingen suger så girigt upp varje ord som en liten sjuklig flicka, vars själ länge mättats eller, kanske riktigare, aldrig kan bli nog mättad med sägner, som i hennes fantasi växa ihop till ett helt epos. Hon glömmer intet, och hon skall icke finna någon ro, förr än hon återgivit det samlat »för sena tiders barn». Så har Gösta Berlings saga kommit fram till oss. Det är lätt att finna fel i den, både vad komposition och stil angår, och dock