318 TEOFRON SävVEe långt gående hänsyn till de gamla religiösa föreställningarna. För nordbon låg intet motbjudande i att med tron på den vise Oden, den starke Tor och den blide Balder förena vördnaden för »den vite Krist», och de kristna helgonen tedde sig för honom länge såsom väsenden likartade med hans egna mindre gudomligheter. Och den nya lärans förkunnare gingo i allmänhet ej bröstgänges till väga; de satte ej såsom sitt mål att med ens utrota alla hed- -niska seder och bruk, utan de nöjde sig med att i dessa söka inlägga kristna begrepp och på detta sätt förmedla övergången till verklig kristendom. Men under påverkan av missionärernas predikningar och de inbillningskraften och känslan tilltalande ceremonierna vid gudstjänsterna försvagades småningom den gamla tron och stärktes den nya, ehuru denna en lång tid framåt förblev blandad med hedniska föreställningar. Folket vandes vid att med vördnad betrakta kyrkan, att respektera hennes stadgar och att fullgöra de utvärtes gärningar hon föreskrev. Så kröntes missionsverket även i Värmland med framgång, om man också ej får fatta efter orden vad den gamle historieskrivaren Adam av Bremen skrev på 1070-talet: »Mellan Norge och Sverige bo värmländingarne, finnvederna och andra, som nu alla äro kristne, hörande till Skara stift». Så hastigt gick det nog ej att vinna alla »värmerna» för den nya tron, men under det följande århundradet var omvändelseverket bland dem fullt genomfört. Då den norske tronpretendenten Sverre,* efter att hava gästat lagman Folkvid på dennes gård Hammar på Hammarön 1177, med sina birkebeinar under märkliga äventyr och vedermödor företog sin vandring genom Värmlands, Dalarnas och Jämtlands skogar och vildmarker, med Nidaros och konungavalet på Öre ting såsom mål, mötte han väl i Dalarna men ej i Värmland någon hodendom. Nitet för den nya läran visade sig i förstone företrädesvis i byggandet av kyrkor. Dessa uppfördes dels av storbönder på deras gårdar och dels av menigheter i de mera folkrika bygderna och ofta nog på gamla hedniska offerplatser, därest ej nu de gamla blothusen efter att hava renats med vigvatten begagnades till kristna 1 Jämför s. 192.