DEN KYRKLIGA UTVECKLINGEN I VÄRMLAND I ÄlLDRE TIDER 321 institutionen kom relativt sent till stånd i Sverige. Den början till en sådan, som gjordes i Uppsala 1164, var av mera tillfällig art. Fart fick kapitelbildningen först genom det av den påvlige legaten, kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina hållna mötet i Skeninge 1248. Dess uppgift var att bringa den svenska kyrkan i full likformighet med den övriga katolska kristenheten. Uppgiften löstes även, och sålunda tillkommo förordningarna, att domkapitel skulle inrättas vid alla biskopssäten och att biskoparna skulle väljas av dessa domkapitel med uteslutande av all världslig myndighet. Men redan före Skeningemötet hade Skarabiskopen Benedictus den yngre, vars eftermäle för övrigt ej blivit av vackraste art, vid ett besök i Rom 1220 av dåvarande påven Honorius III fått en uppmaning att vid sin domkyrka inrätta ett domkapitel. Vilket år detta kom till stånd, är ej känt, och av dess bisittare, kanikerna (canonici) eller de vid stiftskyrkan anställda prästerna, omtalas domprosten första gången 1262, ehuru ämbetet nog fanns redan förut. År 1278 voro kanonikaten elva; ärkedjäknen omnämnes 1342, dekanatet stiftades 1350, och sakristanen och sysslomannen omtalas 1401. I och med stiftsstyrelsens ordnande fick ledningen av de kyrkliga angelägenheterna i stiftet mera fasthet och styrka. För fördjupandet av de kristna begreppen verkade munkar och särskilt de kringvandrande tiggarmunkarna. Märkligt är, att det första kloster, som grundades i Skara stift, förlades på värmländsk mark, men på en ö i Vänern, Lurön, hörande jämte kringliggande skärgård till Eskilsäters socken. Det var cisterciensermunkar, som något före mitten av 1100-talet här slogo sig ner för att dock snart nog förflyttas till Varnhem, vid foten av Billingen i Västergötland. Men av större betydelse för Värmland blevo nog de för tiggarmunkar grundade klostren i stiftsstaden Skara, av vilka det ena för dominikaner, kallat S:t Olofs, grundades 1234, och det andra för franciskaner, benämnt S:ta Katharina, första gången omnämnes 1259. Då medlemmarna av dessa samfund hade att såsom ett slags inre missionärer verka såsom folkpredikanter och själasörjare, är det att antaga, att de under sina strövtåg ej underläto att besöka de värmländska bygderna. En ej ringa väckelse fick det religiösa sinnet hos värmlänningarna Värmtand. I. im18sr 21