DEN KYRKLIGAa UTVECKLINGEN I VÄRMLAND I ÄLDRE TIDER 323 hade lantprästen föga tillgång, då konsten att trycka böcker ännu var okänd och deras avskrivande betingade oskäliga pris. Prästens och sockenkyrkans bibliotek utgjordes i vanliga fall blott av ett missale och andra för gudstjänsten behövliga handböcker. Sålunda skilde sig de andliga lärarna, som själva utgått ur allmogens leder, i uppfostran och kunskaper föga från bönderna. Deras seder voro ej alltid mönstergilla; åtminstone varna synodalbeslut och biskopliga stadgar för gästabud, dryckenskap och tärningsspel. Överträdelser av celibatlagen voro vanliga. Landskapslagarna hava bestämmelser om huru förfaras skulle, när präst övade våld mot lekman. Våldsamheter hörde för övrigt till ordningen för dagen i den tidens Sverige, ty folkkaraktären var obändig. Att brottmål och rättegångar förekommo mindre i Värmland än på andra orter, berodde väl på att landskapet var glest befolkat; också kunde rättskipningen skötas av en enda man, lagmannen, vilken icke blott förde ordet å landstinget på Lagberget på Tingvallaön utan även ledde häradstingens förhandlingar, där sådana förekommo. Känt är, huru förvärldsligad och urartad den katolska kyrkan blev under senare delen av medeltiden. En reformation blev nödvändig, och denna företogs av Gustav I. Ifrågasättas kan dock, om några andra mera genomgripande förändringar i Värmlands kyrkliga förhållanden åstadkommos under konung Gustavs regering än en omfattande reduktion av kyrkogodsen. Det förgick nämligen en avsevärd tid, innan den okunniga befolkningen lärde sig inse skillnaden mellan de gamla och de nya lärosatserna, och prästerna voro väl ej alltid i stånd att lämna den upplysning, som behövdes. Det nya, som man fattade, det var förändringarna vid gudstjänsten, i och med vilka en del katolska ceremonier bortföllo, men på många ställen blevo dock dessa bibehållna långt efter reformationen. Anmärkningsvärt är, att något övervakande av reformationsverkets bedrivande i Värmland från stiftsstyrelsens sida ej förekom i konung Gustavs tid. Så synes det åtminstone, ty då hertig Karl gjorde Värmland och västgötadelen av sitt