DIEN KYRKLI1GA UTVECKLINGEN I VÄRMLAND I ÄlLDRE TIDER 325 att han koloniserade obygderna, att han bragte malmfältens skatter i dagens ljus och att han gav lyftning åt handel och hantverk genom anläggandet av städer, fullföljde han reformationsverket med kraft och sörjde oavlåtligt för att trygga det mot alla katolska reaktionssträvanden. Honom företrädesvis har Sverige att tacka för, att reformationens späda brodd ej förkvävdes, att den unga protestantiska kyrkan räddades och att hon genom Uppsala möte fick den grundlag, som gäller ännu den dag som är. Närmast hade han att skydda sitt furstendöme mot den av hans broder konung Johan framkallade och ledda liturgiska rörelsen. Johan kände, estetiskt och konstnärligt begåvad som han var, starka sympatier för katolikernas sensuella ritual, vilken i motsats till den protestantiska gudstjänsten gav mer näring åt den religiösa känslan än åt förståndet. Detta förklarar hans bemödanden att ingå en kompromiss med Rom och att, då dessa felslogo, påtvinga landet sin liturgi, i vilken flera katolska kyrkobruk och en del av den katolska mässan voro återinförda. Men häri mötte han det kraftigaste motstånd från. Karls sida. Lätt nog blev det för Karl att bekämpa den liturgiska rörelsens utbredande i de delar av furstendömet, som lågo i Södermanland och Närke, vilka hörde till Strängnäs stift, ty Strängnäs var hertigens egen stad, och stiftsstyrelsen därstädes var beroende av honom. Svårare var det att freda Värmland och västgötahäradena, som lydde under Skara stift, från inflytelserna från Skara, där den för liturgien verkande Jacobus Johannis var biskop. För att förekomma de konflikter, som kunde uppstå mellan biskopen, som, följande Johans anvisningar, ville införa de nya kyrkoceremonierna, och den världslige styresmannen, som ville förhindra dem, lät Karl 1580 från Skara stift avsöndra Värmland jämte Vadsbo och Valle härad och av dem bilda ett särskilt stift, vilket fick namn av superintendentia, en benämning, som sedermera gavs åt de nya stift, som uppkommo genom utbrytning ur de gamla från medeltiden. Att konung Johan blev mycket missnöjd med denna anordning, kan man förstå, men alla hans bemödanden att förmå brodern att återkalla den blevo fruktlösa. Till superintendent över det nya stiftet satte Karl en pålitlig man, Jesper Marci, förut