DEN KYRKLIGA UTVECKLINGEN I VÄärRmMLand I ÄlLDRE TIDER 327 han av Guds rena och klara ord blivit öfverbevisad». Nära var ock, att den värmländska superintendentian blivit indragen. Mellan Johan och Karl funnos många tvistepunkter, men Johan var landets konung och understöddes av den mäktiga högadeln. Karl måste giva efter i mycket, och i den bekanta förlikningen i Vadstena 1587 hade han bland annat nödgats medgiva, att stiften skulle förbliva, »såsom de af ålder och tillförne i konung Gustafs tid varit hafva, osöndrade och oåtskilda». Men Karl brådskade ej med att tillämpa detta på furstendömet. Snart nödgades även Johan, som brutit med högadeln, närma sig Karl, och följden blev bland annat, att Mariestads superintendentia fick äga bestånd, och efter Uppsala möte 1593 var hennes fortvaro fullt betryggad. De Mariestadssuperintendenter, som efterträdde Jesper Marci, voro alla kraftfulla och dugande män, och under deras ledning vann den kyrkliga ordningen i stiftet enhetlighet och fasthet. Deras ställning var emellertid ej alltid lätt. Så hade Petrus Melartopæus (superintendent 1605—1610) att jämte övriga stiftschefer utkämpa en allvarsam strid med hertig Karl själv, som nu blivit Karl IX. Karls kallt resonerande förstånd hade med åren fört honom mer och mer över till de reformertas teologiska ståndpunkt, och liksom konung Johan sökt åstadkomma en medling mellan protestantism och katolicism, så eftersträvade Karl en jämkning mellan de båda protestantiska religionssamfunden, lutheranismen och kalvinismen, för att kunna förena dem båda mot katolicismen, vilken i huset Habsburg ägde sitt kraftigaste stöd. Det kom till skarpa meningsbrytningar angående katekes, kyrkoordning och handbok mellan Karl och prästerna vid riksdagar och möten, men prästerna hade i Uppsala mötes beslut fått en fast punkt att stödja sig på och veko ej från denna. Och hur kraftfull och energisk Karl än var, hur hänsynslöst han hade för vana att behandla dem, som tänkte olika med honom i politiska ting, här fann han dock försiktigast att vara fördragsam och att ej, såsom så ofta eljes, gå våldsamt till väga. Och då prästerna ej läto sig övertygas, så blev det de och ej han, som till sist hemburo segern.