LÄSERIET I SYDVÄSTRA VÄRMLAND UNDER 1850-TALET 335 ändamål — att talaren vet, när en människa är väckt och omvänd, kan tillgiva vad brutet är, blott folket ej vore så förstockat, utan vände sig till honom, som har en hjärtans omsorg om de sina, vilka han vill göra lika heliga, som han själv är — med andra så beskaffade yttranden, som i flera sammankomster upprepats, enligt vad allmänt berättas. Att barn, svaga kvinnor, lättrörda eller sjukliga personer härav blivit ytterligt uppskrämda, är naturligt. Första följden har blivit häftig gråt på stället, jämmer och tjut, någon gång hårda stampningar i golvet av en och annan, stundom klappningar, avdåningar, vattenbegjutning, sång under avdåningen, uppstämd vanligen av en piga, vilken gjort kantorstjänsten, vilken sång förnyats för var gång någon avsvimmat, med de sjungandes därunder visade glädje för det den avsvimmade blivit andeligen väckt, fått den helige ande, är räddad från helvetet, vidare fortsättning av predikan eller så kallad förklaring över det stycke utur en medförd postilla, vilket blivit uppläst vid sammankomstens början, men därmed icke ägande minsta sammanhang — därpå syndabekännelse av en eller flera, som ansetts blivit väckta och heliga. En sådan öppet avlagd bikt har talaren med välbehag emottagit som bevis, att han vunnit åtminstone dessa själar på sin sida, milt förklarande med en väsande röst, att synderskan nu fått den vita sten i hjärtat, nu kan bedja för sig och andra — detta påminner om helgonens förböner — nu är väckt, omvänd och härefter skall få en salig ro i sin själ eller annat dylikt, till hugsvalelse på denna offentliga bikt och stugustraff; åter fortsättning med tal, stundom uppmaning till hela församlingen att falla på knä och fördömelse, om det ej sker — omsider böner, att Gud måtte omvända alla människor, och framför allt prästerskapet, som kallas de svarta. Sist förtroliga samtal, då talaren dels berättar uppenbart diktade händelser om sitt kall, i avsikt att styrka sin omedelbara kallelse att föra Guds talan bland folket, dels det förtroende, som honom blivit visat, där han framfarit, jämte varningar att icke tro prästerna, emedan de ljuga och kunna ej visa syndare vägen till Guds rike, vilket talaren däremot kan, emedan det är Guds ande, som talar genom hans mun; han säger intet av sig själv. Vid några