344 J. E.- BERGGREN sin ovanlighet starkare i mitt minne än någon annan från den tiden. Pastorn var visserligen tämligen ny på platsen. Han hade dock någon aning om, vilka som hörde till hemfolket på trakten. Andersson stack väl ock av en smula genom något bättre klädsel. Alltnog, efter en snäv hälsning vände sig pastorn till honom med frågan: »Vem är du?». Han upplyste om namn och födelseort. »Vad gör du här?» »Jo, jag är ombedd av värden här att hålla en bönestund för de församlade.» »Var har du inhämtat kunskaper, så att du kan undervisa andra?» »Inte är jag något lärd, men jag läser Guds ord och beder om Guds Andes upplysning.» Så fortgick samtalet en stund. Därpå vände sig pastorn till de församlade. Hans ord föllo något hetlevrat och hackigt, ty någon talare var han icke. Kontentan av dem var, att det är ganska svårt att tränga till kärnan i Guds ord, att därtill fordras många års studier och kunskap både i hebreiska och gregiska, bekännelseskrifterna och dogmatik. Prästerna hade måst offra lång tid till sådana studier. De hade därför förutsättningarna för att undervisa i kristendomen och hade uppdraget att vara Guds ords förkunnare. »Och nu är jag präst i denna församling; till mig skolen I lyssna; på mig skolen I tro.» Här avbröts han av en röst ur hopen. Det var en medelålders bondhustru, som hade ett ord att säga. Det lydde kort och gott: »Jag har lärt mig, att man bör tro på Gud och Herren Jesus och icke på någon människa och således icke ens på pastorn». Pastorn, ivrigare: »Vem har sagt, att I skolen tro på mig? Det har det ju här aldrig varit fråga om.» De närvarandes ansikten drogo sig till ett brett grin. De kommo ihåg pastorns nyss förut starkt betonade ord: »På mig skolen I tro». Och att orden tro och tro i detta fall hade olika betydelse, det kunde gemene man icke förstå. Pastorn var ock för ivrig för att tänka på att utreda det.