346 J. E.- BERGGREN har han befallt att icke tala till eder, och jag bör lyda. Guds ord han I ändock hos eder utan mig. Men vad pastorn varken vill eller kan förbjuda, det är, att jag läser ett stycke ur Luther och beder Gud välsigna det lästa.» Så läste han ett stycke ur Luther och bad en bön, efter tidens sed lång som en halv predikan. Och sedan fortsatte han, så länge pastor Tenow var kvar i församlingen, att vid alla uppbyggelseaftnar läsa Luther och bedja. Något föredrag höll han ej. Inom andra församlingar talade han men aldrig i Kila, innan Tenow ett par år efteråt erhöll befordran till ett pastorat i Skåne. T. var regementspastor och hade fått det pastoratet på regal väg. Det karakteriserar utvecklingen i Värmland, att T. på gamla dagar i Rudskoga var välvillig värd, då Fosterlandsstiftelsens kolportörer kommo för att hålla föredrag i hans församling. Kontraktsprosten A. G. Viotti yttrar: »I Gillberga församling var jag personligen med vid bönestunderna, en och annan gång även i Kila och Långserud, men från dessa bönestunder är intet ovanligt att anmärka. Många blevo visserligen rörda av Guds ord och vakna över sina synder, och av dem kom en del till allvarligt bruk av ordet och omsider till frid och fröjd i den Helige Ande. Mäånga buro tillbaka orättfånget gods eller betalte detsamma och visade tydliga tecken till en sann omvändelse. Andra åter upphörde att bruka Guds ord, och dessa gingo tillbaka till synden och världen. I Långserud började väckelserna på hösten 1852, då en arbetare Johannes Andersson, som blivit väckt i Norge, kom hem till Långseruds prästgård, där hans fader var arrendator. Han gick omkring i byarna i Sillerud, Långserud, Gillberga, Kila, Svanskog och Tveta och läste för folket predikningar ur Anders Nohrborgs postilla samt gjorde därefter bön och tillämpningar. Många blevo vid dessa läse- och bönestunder väckta och begynte söka Herren. Jag var med vid visitationerna i Långseruds kyrka den S/11 och i Kila kyrka den 3/11 1853. I den predikan, som visitator, kontraktsprosten Freudenthal, höll i Kila, begagnade han om Johannes Andersson ganska skarpa uttryck. Vid de orden kände jag en rysning genomila mig och förnam, ehuru jag ännu ej