348 J. E- BERGGREN till hans sjukläger, för att meddela honom H. H. Nattvard. Han gjorde intryck av en from, ödmjuk och undergiven man.» Till dem, som uppträtt såsom försvarare av Johannes Andersson och av läseriet i allmänhet, hör den bekante missionären Pe-Ter Fjellstedt. I en artikel »Om läseriet i Värmland», införd i Nya Värmlandstidningen, n:r 25 d. 29 mars 1854, har han uttalat sig i detta syfte: Om »läseriet i Värmland». Både genom tidningar och ryktesvis har man hört mycket berättas om »läseriet i Värmland», och en viss dräng, vid namn Johannes Andersson, har blivit framställd såsom en tjuv, som har stått kyrkoplikt och såsom omoralisk i sin vandel. Bevis äro nu för handen, att dessa beskyllningar äro ogrundade, och dessa bevis skola bliva använda, om nödvändigheten så påkallar. Men vi hoppas, att sanningskärlek och rättskänsla skola finnas såsom ttillräckliga bevekelsegrunder att förmå vederbörande, att de själva rätta de grövsta begångna misstagen, om icke för någon annans, dock för sin egen heders skull. Herr kontraktsprosten Lignell i Kila anför i sin skrivelse till domkapitlet i Karlstad, och detta har genom tidningar blivit spritt över land och rike, att »Johannes», såsom en röst vid socknestämman yttrade, »undergått kyrkostraff eller uppenbar kyrkoplikt i Mo kyrka». Som denna uppgift är alldeles ogrundad, så hoppas vi, att kontraktsprosten Lignell är så hederlig och rättänkande, att han icke underlåter att för denna äreröriga Tppgift skaffa åt drängen Johannes den upprättelse, vartill han efter lag är fullkomligt berättigad. Ett annat rykte har om samma person blivit utspritt ända till huvudstaden, att han skall hava brutit även mot det nästföregående budet i den gudomliga lagen. Av de hederliga personer, som på god tro gjort sig skyldiga till utspridande av detta falska rykte, kunna vi icke vänta annat, än att de med beredvillighet skola rätta misstaget. I annat fall bleve det deras skyldighet att framskaffa bevis för beskyllningen, vilket ej är möjligt, emedan