LÄSERIET I SYDVÄSTRA VärRmLand UnNDER 1850-TALET 351 något eller fullkomligt lika fördömliga och äreröriga. — Herr doktorn säger yttermera: »Det enda, vartill Johannes gjort sig skyldig är, att han blivit läsare». Således var han förut oskyldig. Men mot slutet säger Herr Doktorn, »att han var en svärjare, sabbatsbrytare o. s. v.». Häruti förmår jag ej finna tillbörligt sammanhang. Uti detta beting (reservatio literalis) kan åtminstone förborgas mycket, jämväl sådant som kunde vara ärerörigt och allt som kan falla under kyrkoplikten. I det sammanhang »o. s. v.» står, synes oskuld alls icke vara åsyftad. Att Johannes för det han övergav den onda vägen och blev en kristen just då, såsom Doktorn yttrar, blev en förhatlig människa, som de säga gjort allt möjligt ont, torde väl envar sansad finna vara ett så överdrivet kraftuttryck eller hyperbol, att det icke med något sken av sanning kan träffa andra än råa hedningar i främmande världsdelar. Jag kan på ära och tro försäkra, att ingen härstädes förföljer, hatar och förtalar en människa, därför att hon övergivit den onda vägen och blivit en sann kristen, ej heller för det att hon flitigt läser Guds ord, utan tvärtom högaktar den, som allvarligt läser detta ord och framför allt därefter ställer sin vandel. Men mycket läsa och kristligt leva äro tvenne olika ting, som icke alltid följas åt. Att man läser mycket, mer än vanligt, är ej heller ett säkert bevis, att man läser och tillämpar ordet med förnuft. — Men skulle någon här uppträda med föregiven övernaturlig ingivelse och i svärmeri eller såsom medveten bedragare söka samla anhängare, tala på att vilja bygga eget tempel, skilt från den övriga församlingen, så är allmänheten numera så tillräckligt varnad av erfarenheten, att en slik proselytmakare kan påräkna att bliva lämpligen avvisad till den ort, näring och befattning honom rätteligen tillkommer. — Låtom oss fördomsfritt och utan fantasispel efterse vad som hänt Johannes — utom det rykte, för vilket jag redogjort — och som kunnat giva Herr Doktorn anledning till klagan. Han gick här i bygderna omkring år och dag såsom försvarslös; höll konventiklar kvällar och nätter, på en sträcka av minst 5 mil i längden, utan att visa sig för pastor i Kila, en tid utan dennes vetskap. När pastor fick kunskap om det svärmeri som bedrevs, varnade han folket,