352 J- E. BERGGREN men Johannes fortfor kvällar och nätter som förut. En av mig given skriftelig varning kom även Johannes i handom, men han frågade ej därefter, ej heller kom till mig. Konventikelvurmen med ty åtföljande elände väckte allt mer förargelse bland de sansade. Skulle jag längre tiga med ofoget? Var det orätt av pastor att anmäla det hos vederbörande och begära visitation, då detta läsareskoj stred mot lagarna, mot förnuftet, mot religionen, Augsburgiska bekännelsen, mot lugnet i församlingen, alla prästerskapets varningar blivit utan verkan och vi av trovärdigt folk fått höra, det Johannes sagt sig ej fråga efter våra påminnelser och de facto erforo det? Skulle D:r Fjellstedt kunnat göra annorlunda, om i hans församling inträngde en för Doktorn alldeles okänd, försvarslös gårdstrykare, som kunde predika vad som helst utom ren kristendom och över vars förhållande folkets klagan varit både högljudd och allmän, med undantag av den förvirrade minoriteten, som mest tillhörde kvinnokönet, och då man allmänt förundrade sig över, att denne lösdrivare fick oförhindrad driva sitt spel. Hur hade man då motsvarat sin plikt, sin prästerliga ed och sina förmäns lagliga fordringar? Var det orätt av ortens läkare, som utan annan anledning än sin ämbetsplikt varnade för folksamlingar, emedan koleran var i grannskapet och ganska riktigt inkom i dessa församlingar kort därefter? Var det orätt av Konungens befallningshavande att utfärda en lika varning och förbud till förekommande av smittans spridande, och var det rätt av »de fredliga människorna», läsarne i Långserud, att samlas i konventikel samma dag mot kvällen, då detta landshövdingens förbud var från predikstolen därstädes kungjort? Vilken aktning hysa de då för ordning och ordningens vårdare i ett lagbundet samhälle? — Är omvändelsen hos ’fredlige läsare’ av sådan natur, visar sådana frukter i ett lagbundet samhälle, där intet våld var att befara, och där läsaren ett helt år njutit fritt uppehälle i bygden samt överseende godhet, så är en slik omvändelse icke värd att varken äga eller åberopa. Var det orätt av domkapitlet att instämma Johannes för att bliva hörd över de meningar eller läror han förkunnat i konventiklarna? — Var det mot lag, billighet och kristendom stridande, att man ville förhöra honom,