358 HELGE KJELLIN präst, men sedan begivit sig till den med den norske konungen befryndade och f. ö. redan kristnade västgötajarlen Ragvald.* Alltså har genom Västergötland troligen även ett norskt-engelskt inflytand utövats på Värmland. Ett dylikt bör dock hava mer direkt kommit landskapet till godo, och många skäl — icke minst ännu bevarade kyrkliga minnesmärken —- tyda på att Värmlands kristnande skett ungefär samtidigt från såväl Norge som Västergötland, och då Norge ursprungligen missionerats från England, är därigenom ett konsthistoriskt perspektiv givet. Om Värmlands nära anslutning till de båda grannländerna även i arkeologiskt hänseende har dithörande litteratur burit vittne. Det har också visat sig, att Värmland före år 1000 i mer än ett århundrade hört till Norge. Och genom Värmland gick också sedan gammalt färdevägen mellan Västergötland och Norge — ehuru ibland även över Dalsland (Markerna). Det konsthistoriska materialet ger fullt stöd häråt; man kan nämligen rätt gott följa de norska och västgötska konstimpulsernas gång i landskapet; starkast spåras de, just där de allmänna, stora stråkvägarna löpte fram, de ännu i dag som huvudleder använda vägarna över den forna Sifhällabygden (Säffle), Gillbergs och Jösse härader samt »Edaskog» till Kristiania (förr kallat Oslo) eller längs Klarälven över Dalby till Trondhjem (fordom Nidaros). Den sistnämnda vägen var sålunda den stora pilgrimsleden för de vallfärdande till och från S:t Olovs grav.? Om S:t Olovs dyrkan i Värmland hava vi flerfaldiga vittnesbörd, icke blott i gamla sägner och 1 Jfr Carlt R. af Ugglas, Gotlands medeltida träskulptur t. o. m. höggotikens inbrott, Sthlm 1915, s. 72, not. 5. — Smålands halvlegendariske biskop Sigfrid (i konsten avbildad med 3 små mansfigurer eller med en kittel, vari 3 manshuvud) har också kunnat identifieras som samme person, vilken döpte Olov Skötkonung. Från Västergötland bedrevs nämligen en livlig missionsverksamhet till vissa delar av Småland, särskilt Värend. 3 Olov Haraldsson, konung i Norge 1015—28, därefter fördriven ett par år, återkom 1030, men dödades s. å. den 29 juli i slaget vid Stiklastad. Omedelbart efter sin död ansedd som martyr och helig, blev han snart förklarad för »Norges skyddshelgon». Redan omkr. 1075 säges han (hos Adam av Bremen) vara dyrkad av »alla fölken vid norra oceanen, nämligen norrmän, svear, götar, danskar och slaver». Hans gravplats i Trondhjem, över vilken sedan 1152 den nuvarande domkyrkan började resa sig, var också en lång tid Nordens mest besökta vallfartsort. Han avbildas i konsten som en skäggig konung, vanligen bärande en yxa i handen och trampande på en mansfigur — trollet Skalle — symbol för den besegrade hedendomen. Ibland är trollet utbytt mot en drake med människohuvud.