KYRKLIGAa MINNESMÄRKEN I VÄrkMLanND 371 huggen av samme man, som utfört en liknande i Forshems kyrka i Västergötland.’ Den torde kunna dateras till 1100-talet. Om Botilsäters i låg relief rått huggna figurer har folksägnen haft mycket att berätta, bl. a. att dess mittfigur skall föreställa en »fru Botila», efter vilken kyrkan skulle hava uppkallats, medan Fernow och Djurklou uttytt densamma som Jungfru Maria, vilket också är oriktigt. Stenen återger nämligen Kristus sittande som världsdomaren på sin tron, välsignande en knäböjande biskop, medan på andra sidan om tronen en i en grotta fjättrad, eldspyende djävul böjer knä. Hos denne äro 3 små människohuvud avbildade, symboliserande de osaliga. Den medeltida träskulpturen är talrikare företrädd, ehuru äldre inventarieprotokoll och äldre topografiska skildringar vittna om att ännu mycket mer funnits här. I de flesta av landskapets kyrkor har man haft ett s. k. triumfkrucifix placerat i eller ovanför bågen mellan koret och långhuset (triumfbågen). Ett 20-tal dylika, ehuru i de flesta fall förskräckligt stympade, finnas ännu bevarade och visa utvecklingen av de i kristna medeltidskonsten schablonerade krucifixtyperna: äldst 1100- och 1200-talens stela, majestätiska typ med rak kropp, rakt utsträckta armar och ben och högt buret, kronbetäckt huvud, därefter den mer naturalistiska, gotiska typen, med den döde eller döende Kristus hängande på korset, törnekrönt och med fötterna över varandra. Man brukar räkna denna typs tillkomst från omkr. 1200-talets mitt, ehuru gotiken här i Norden icke kan sägas vara fullt utvecklad förrän i början av 1300-talet och för övrigt i en så avlägsen bygd som Värmland måste vara betydligt försenad. Denna krucifixomdaning berodde närmast på den starkt exalterade stämning, som blev rådande i hela Europa efter den helige Franciskus’ av Assisi s. k. stigmatisering år 1224, då han blott genom sin brinnande tro fick Kristi sårmärken överflyttade på motsvarande delar av sin kropp. Från 1400-talets mitt, då den s. k. sengotiken tränger igenom, blir det realistiska inslaget allt starkare, och höggotikens »vackra linjer» få vika för en ny konventionalism i form av en 1 Ätergiven fig. 18 i Romdahl och Roosval, Svensk konsthistoria, Sthlm 1913.