VÄärmLands folkmål. 391 Den värmländska ändelseavslipningen, som angives i någon mån hava utbrett sig till angränsande delar av Västmanland och Dalarna, där dock cirkumflexen, t. ex. i Malung, blott är ett rudiment av den värmländska och icke genomförd i samma utsträckning i ordförrådet, utmärkes av större radikalism än någonstädes annars. Trots påvisbara parallellismer är denna språkföreteelse därför ett drag, som ger landskapets folkmål en säregen och i viss mån självständig ställning. Den möjliggör också en indelning i ett nord- och ett sydvärmländskt språkområde, av vilka det förra gemensamt utmärkes utav bortfallna ändelser, med eller utan »ersättning» av cirkumflex, medan det senare har det indifferenta e-ljudet i slutstavelsen. Gränsen mellan båda går enligt Noreen ungefär efter en linje Charlottenberg Deje—Filipstad, och till det norra området höra norra Bergslagen, Nyeds, Fryksdals, Älvdals samt en del av Kils härad. Någon ytterligare indelning torde vara svår att genomföra. Möjligen skulle man kunna tala om häradsdialekter, men språkgränserna sammanfalla ingalunda med häradsgränserna, och även mellan grannsocknar i samma härad förekomma stora olikheter. I Älvdalen t. ex. har i allmänhet liksom i det övriga Värmland pt blivit ft, t. ex. jufft, djupt, kafftin, kapten, tjôfjt, köpte, men i Norra Ny är rakt motsatta förhållandet rådande. Socknen bildar i detta fall en liten »språkö», där icke blott pt bibehållits utan även ft övergått till pt. Det heter sålunda där icke blott juppt, kapptin, tjöppt, utan även lôppt, lyfta. I Norra Ny samt i ännu högre grad i den norr därom belägna älvdalssocknen Dalby utmärkas dialekterna av en hel rad språkliga egendomligheter, varför de utan överdrift kunna betecknas som de mest säregna av alla Värmlands folkmål. Där förekommer t. ex. ett egenartat ä-ljud framför r såväl i ändelser som stamstavelser och ett för Värmland utanför Älvdalen främmande ö-ljud (mellan ä och ö), särskilt framför kakuminalt (»tjockt») I. Där äro också de för hela Älvdalen mer eller mindre karakteristiska öppna a- och u-ljuden genomförda i större utsträckning än någonstädes, t. ex. bla, blad, bra, bra, nåkk, nacke, smal, smal, snår, snara (alla med samma a-ljud som riksspråkets hatt) och büg, båge,