SJUKDOMAR SamT SJUk- OCtII HÄälsovård fFörkr Och nNu 55 avgjorde saken till Ekmans förmån, »hvarvid alltså bemälte assessor kommer att bibehållas och ostörd åtnjuta de rättigheter dess innehafvande provincialmedici syssla, dess upptäckt1* af brunnen och allmänhetens förtroende böra medföra». Det var dock blott några år, som läkare mera träget uppehöll sig vid brunnen, vars stora rykte torde berott därpå, att vattnet visade något större järnhalt än surbrunnar i allmänhet. Ännu på 1880-talet omtalas brunns- och badhus vid Wåhlberga, och varma gyttjebad serverades då. Av ortens allmoge torde brunnen ännu besökas, men intendent finnes ej, och någon berättelse om verksamheten har icke på länge avgivits. Den enda brunn i Värmland, som ännu har något större tillopp av patienter, är Skagersbrunn i Rudskoga s:n, där 1914 voro inskrivna 437 kurgäster. Stället har dock även andra hälsomedel än brunnen. I detta sammanhang bör Karlstads järnvatten omtalas, då det har stor användning såsom hälsovatten i hela vårt land. Professorn i medicinsk kemi vid Uppsala universitet A. Almén analyserade upprepade gånger på 1870-talet detta vatten, vilket han fann vara ett av de starkaste järnkarbonatvatten man känner, närmast jämförligt med Porlavattnet och innehållande omkring o,: gram ferrokarbonat på 1,000 gram vatten. Källan är icke den av d:r Hamnerin upptagna utan ligger på »landeriet» Herrgården, öster om staden, där hon 1875 upptäcktes av ingenjören Alfred Dahlgren. Det märkliga vattnet upphämtas genom rörbrunn från 6 à 7 meters djup och framväller med + 6 graders temperatur. Det kolsyras på stället och utsändes i flaskor till försäljning över hela Sverige och därutanför. En kuranstalt utan stöd av hälsobrunn är Värmlands-Eda bad- och vattenkuranstalt. Den är från nyare tid och plägar besökas av mer än 200 badgäster under sommarmånaderna. Fasta apotek för tillhandahållande av pålitliga läkemedel åt allmänheten hava i Sverige funnits ungefärligen lika länge som verkliga läkare. De första Stockholmsapoteken anlades på 1500-1 Enligt Levertin, Svenska brunnar och bad, Sthlm 1883, skall Wåhlberga brunn likväl hava begagnats »redan under munktiden».