SukDOMar samtT SJUK- OCII HÄlLSOVÅrRD FÖRR OCH NU 65 hus. Sådana skyddsåtgärder torde dock knappast haft någon betydelse för Värmland förr än under koleraepidemierna på 1850-talet. Vad som då skedde förtjänar att ihågkommas mest såsom kulturbild. Tidens koleraförfattningar tilläto kommuner, som det önskade, att med vissa inskränkningar på egen bekostnad avspärra sig mot trafik från smittade orter. Frivilligheten medförde, att den ena kommunen spärrade sig, den andra icke, och så alstrades missnöje och trassel av många slag, men föga vanns i hälsovårdsavseende. På hösten 1850 (se sid. 27 om kolera) höll sig Karlstad från början av oktober avspärrat både från land- och sjösidan, Kristinehamn endast från sjösidan, varemot Filipstad icke spärrade alls. På Värmlands Näs, där farsotsutbrott hotade, inrättades en karantänsstation å lastageplatsen Låkan vid Byälvens mynning och ett slags observationsanstalt vid Säffle bro. Nors socken bevakade samtidigt inloppet till Norsälven, och Eds socken höll bevakning vid Degervassen. Även i Glafsfjorden, där ett kolerainbrott skett, ordhnade man sedermera bevakning vid flera lastageplatser. Idén var icke dålig och har sin motsvarighet i det moderna koleraskyddet inomlands, men utförandet torde, utan nödig ledning från sakkunnigt håll, hava lämnat åtskilligt övrigt att önska. Vid intetdera stället uppfångades någon kolerasjuk, och sjukdomen upphörde snart att gå, såsom vi ovan meddelat. Trots de icke obetydliga kostnaderna var man tillfreds, i den tanke att man dock måhända hade spärrningen att tacka för att Värmland då slapp så lindrigt undan koleran. Kanske ligger i detta förhållande förklaringen till att vid nästa kolerautbrott, 1853, uti intet av Sveriges landskap så många förespråkare för de lokala koleraspärrningarna funnos som i Värmland. Men utgången blev nu även där en annan. Både Karlstad och Kristinehamn spärrade sig ånyo, men blevo likväl båda svårt hemsökta. Filipstad lämnade även nu trafiken fri och slapp kolera likasom 1850. Flera lantkommuner vidtogo spärrningsåtgärder, vilket bidrog att uppjaga förskräckelsen för resande och vandrande personer och gav upphov åt mången obarmhärtig handling, i det vägfarande nekades både tak över huvudet och föda. Alla dessa spärrningar voro uppenbarligen illa anordnade och saknade gemenligen ett nöd- Värmtland. II. 1187 5 .