84 C. E. NYGREN identiska med dem, som landshövding Stake 1644 fick order att till ett antal av 200 anvärva i Värmland och på Dal, och vilka skulle erhålla */a hemmans smörränta, om de själva höllo sig med utrustning. Deras senare öden hava ej kunnat utredas: förmodligen uppgingo de i de fördelshemman, som av Karl XI tilldelades Livregementet till häst. Ännu ett tredje slag av kavalleri är i detta års avkortningsbok omnämnt, nämligen Adelsfanan, vilken endast var ett annat namn på den gamla adliga rusttjänsten, och som således hade sin förläggning över hela landet. Manskapet utgjordes — ehuru synnerligen oregelbundet — av frälsegårdarna, och endast befälet åtnjöt av landskapen hemmansfriheter. Så lämnade Östersysslet härtill 12%/s och Västersysslet 13%/12 hemman. Adelsfanan försvann så småningom av sig själv. År 1743 mönstrades den sista gången, och 1809 indrogos befälsförmånerna till staten. Ehuru man genom denna organisation erhållit en armé med de största rekryteringsmöjligheter, visade sig dock rikets stridskrafter under 1600-talets vittomfattande och långvariga krig otillräckliga, särskilt vid de tillfällen, då även Danmark gjorde gemensam sak med landets fiender. Som den organiserade armén antingen kämpade på utländsk botten eller opererade mot fiendens huvudkrafter, måste försvaret av gränslandskapen helt eller delvis överlämnas åt dessas egna krafter, varför den allmänna värnplikten i form av borgare- och allmogeuppbåd måste tillgripas, tidvis i allra största utsträckning. Redan vid 1624 års riksdag hade beslutats, att rikets hemmavarande innebyggare skulle låta sig mönstra, indela i rotar, skaffa sig värjor och bössor, varjämte ständerna anhöllo, att i landskapen och häraderna befäl skulle förordnas att öva dessa uppbåd, och lovade de att utgå antingen alla eller så många, som K. Maj:t utfordrade av var landsände. Enligt 1634 års regeringsform skulle befälet över landskapets regemente förenas med befälet över dess landstorm, men om hinder mötte härför, skulle »andra substitueras», och härtill togos avskedade eller reformerade* officerare och underbefäl, vilka i 1 Reformerat befäl voro sådana, som tagits i anspråk, då vid krigstillfälle styrkan ökats och mera befäl var av nöden. När så fredsförhållanden inträdde, blevo dessa över-