86 C. E. NYGREN inga Bössor hafve (:Synnerligen i Wissnums häradh dhe som hafua Pijkar:) att dhe willie skaffa sigh Bössor medh dhet snaraste, men en dehl ähre intet mächtige att skaffa sigh något gewähr.» Även Västersysslets styresman, Joen Larsson (Ekman), ordar om samma uppdrag. Hemkommen från landet för att efterhöra allmogens ståndpunkt vid ett fientligt infall, säger han dem vara »resolverade, at dhe wilia effter sin yttersta förmågo ståå manligen bii, där något fiendteligit påkomme. Lista på Almogen, som hafua sine egne giewähr så wäll på dhem, som hafua Cronogiewähr, jemwäl och på dhem, som obewäpnade ähre, huilke en deel af dhem lofua sigh sielfwe at forskaffa, folgier.»1 Huruvida ännu under danska kriget på Karl XI:s tid någon fullständigare organisation och indelning av manskapet var genomförd, kan ej avgöras, men är föga troligt. Varje härad synes dock bildat ett kompani under befäl av en »bondecapitain», och benämndes de efter häradet, såsom »Gillbergs allmoge, Jösse allmoge» etc. Under nämnda krig beviljades en utskrivning av var sjätte man, »Värmlands sjettingar», vilka dels bildade egna kompanier 1 Av största intresse är vad en samtida, lektorn i Karlstad, sedermera prosten Erland Hofsten härom skriver i Cap. LXXXIX av sin »Beskrifning öfwer Wermeland» (i Uppsala univ.-bibl.; en av handskrifterna tr. 1917 i Medd. XV fr. Värmlands naturhist. och fornminnesförening). Där heter: »Wid thessa år lät samma stora konung sig i nåder behaga en förordning giöra för then delen af Wärmeland, som wid Carlstad begynnes och sig til gräntzen sträcker, at gemene almogen skal sina wissa dagar om året stå under krigzöfningar, och ther wid inhämta then konst, som förer Musquet, pik och wärja uti fält, hwar med the, om nöden så skulle påtränga, beredde skola finnas at gå i rustning emot en annalkande krigzhär. Thetta skier nu årligen på the dagar, som til thenna krigzöfningen utsatte äro, tå man ser, huru bonden och bonddrängen artigt nu (:thet han tilförne eij kunde:) kan gå i led, wända til höger och wänster, uphöja och fälla gewär, skylra och marchera moot och med, öpna och sluta leder, träffa med kulan mitt i ringen, nu stå, nu gå, nu swinga, med dylika flera öfningz reglor, som på fältet brukeliga äro, them hafwer nu gemene man sig bekant, thet afhörer han, thet förstår han, thet afgiör han; at man nu om thetta folcket kan säga, som fordom (Loccen: lib. 5. p. m. 169) sades om hela Swea rike: Så många inbyggiare, så många krigzmän, nu äfwen: så många bönder, så många soldater. Beröm hafwa I hurtiga befälhafwande med rätta, som artigt weten til at ikläda thetta folck sådant nödtorfitigt krigzbruk och således lärer them fördubbla sin infödda kiärlek til fäderneslandet, i thet the eij allenast af ungdomen äro wane at föra plog och harf; utan jämwäl nu sedermera förmedelst eder flijt och oförtrutenhet, taga sig konst och wetenskap, sig och sina, om påtränga skulle, med swärd och skått at hielpa och förswara. Tacker och i andra utaf Wärmeland thessa krigzbönder, at the, när tillfälle blifwer, först sig i stål ikläda, först träda fienden under ögonen, först emottaga the fiendtliga anfal och först eij rädde äro med wapnbrak lefwerera fienden prof af sit oförskräckta hierta och mod.» I1 sanning ord, som klinga märkligt i vår försvarsolustiga tid!