88 C. E. NYGREN i Värmlands enda sjöstad, Karlstad. Några antydningar härom hava dock ej funnits, och först 1649 nämnes, att östra brons uppbyggare, Erich Menlös, var »stadslieutenant» därstädes, och två år senare läses i domboksprotokollet för den 24 april: »Officianterna under Stads Compagniet blifvua som förlidet åhr och Munster Rullan utwijsar. Borgerskapet blefwo alfwarligen förmante att förskaffa sigh under- och öfwer gewähr och skole nästkomande Philippi dag Presentera sigh uthi dheras gewähr: den som tå icke hafuer sijna gewähr böthe 3 mark sölfwermynt.» Av samma källa framgår också, att övningar rätt ofta företogos under ledning av »stadscapitainen», som valdes bland borgerskapet på rådstugan, och som sedan synes haft myndighet att utse underbefäl. Såsom grund för kompaniets indelning låg med all säkerhet stadens roteindelning. Vapen, gevär eller musköt och värja, ägde en var skyldighet att anskaffa. Vad de fattigare beträffar, trädde staden hjälpande emellan och köpte vapen av äldre modeller från kronans förråd i Örebro. Den direkta betydelse dessa borgarbeväpningar hade var dock så gott som ingen, då ingen av värmlandsstäderna kallades ut till krigstjänst. Under Karl XI:s danska krig lämnades år 1679 några mindre avdelningar från alla tre städerna, men endast för vaktgöring på Eda skans. För den inre ordningens upprätthållande under dessa orostider voro de dock till stort gagn, särskilt under de många och långa år, som värmlandsstäderna hade hopar av dit förlagt krigsfolk uti inkvartering, och då oroligheter, slagsmål och våldsamheter stodo så gott som på dagordningen. — Mycket arbete på övningar nedlades dock, och stränga bestämmelser utfärdades för dem, som sökte undandraga sig eller som satte sig upp mot sitt befäl. Beväpningen släpptes heller aldrig ur sikte, vilket de talrika påminnelserna från landshövdingen och de ofta återkommande uppmaningarna till borgerskapet utvisa. »Tij wille Borgmästare och Rådh så laga, att Borgerskapet i eder stadh finnes ständelige beredde att kunna giöra succurs, der något påträngia skulle, som Gudh lijkwäl nådeligen förhindrat, såsom detta till fäderneslandzens och allas wår bästa och säkerheet länder», skriver landshövdingen 1659 till samtliga städer, och i ett P. S.: »Borgmästare och Rådh vwille