go C. E. NYGREN ifrån på 8 år och fick därefter antalet nedsatt till 11. Genom Kungl. brev av 26 mars 1748 vakanssattes städernas båtsmanshåll och bestämdes, att avgiften per nummer skulle utgå med 30 dal. smt. Sedan normala förhållanden efter Karlstads brand 1752 inträtt, betalades av Karlstad och Kristinehamn för vardera 7 nummer 210 och av Filipstad för 5 nummer 150 dal. smt. Efter nämnda eldsvåda 1752 erhöllo alla av sten uppförda hus 12 års och hus av trä 6 års frihet från båtmansutredningen, men ingick borgerskapet 1760 till Kungl. Maj:t med anhållan att i stället få betala en viss summa därför. År 1816 vakanssattes allt städernas båtsmanshåll. Städerna tillkom dessutom under ofredsår en del frivilliga åtaganden, vilka på grund av de samtidigt utgående kontributionerna, krigsgärderna och inkvarteringarna blevo särdeles betungande. År 1658 utgjorde Karlstad 10 ryttare, vilka fullt munderades med kläder, vapen och hästar av enskilda borgare, och 1676—79 ökades antalet till 12. Från Kristinehamn lämnades under sistnämnda krig 9 ryttare, av vilka tre anskaffades gemensamt av borgerskapet och 6 av enskilda. Dessa två städer lämnade dessa år även fullt bevärade fartyg i och för krigstjänstgöring på Vänern. Filipstad bidrog på 1670-talet med 2 ryttare förutom 10 soldater till Bergsregementet. Det blev Karl XI beskärt att till sina många för landets välfärd så genomgripande regeringshandlingar även lägga den, varigenom indelningsverkets organisation sattes i fullt och enhetligt system. En rundlig tid hade behövts såsom övergångsår, men ehuru riktlinjerna nu lågo fullt klara, dröjde det något år, innan steget kunde tagas fullt ut. Året efter vunnen fred framlade konungen förslag om knektehåll, men stötte på motstånd. Förslaget förnyades vid den märkliga riksdagen 1682, och nu beviljades torp för knekten, men adeln ville ej gå ifrån utskrivningsmetoden vid knektens anskaffande, vilken metod för detta stånd medförde sina fördelar, såsom visats. Efter genomdrivet beslut att i krigstider dels ingen åtskillnad skulle göras för frälsegods, dels konungen ensam utan ständernas hörande ägde bestämma över utskrivningarnas storlek, bröts det sista motståndet. En hel