OmM VÄRrMLANDS KRIGSFOLK 105 nakne, endast försedde med hattståndare samt strumpor och skor». En av värmlandsbataljonerna, som kommenderats vid artilleriet i Stockholm, hade visserligen fått byxor, damasker, skjortor och ränslar, men tyg till jackor och västar levererades först i december. På anhållan om hjälp till dessa plaggs förfärdigande svarades i januari, att medel skulle utanordnas, »så snart tillgång blifver». Någon proviantering var ej anordnad, utan fick i stället varje menig 6 sk. om dagen, för vilken ringa summa han skulle anskaffa sitt underhåll. Följden blev den oundvikliga: svält, strapatser, köld och dåliga bostäder alstrade epidemier, som, då de en gång kommit i farten, med förfärande hast grepo omkring sig.1 Ingen eller ringa läkarhjälp stod att få och icke heller några medikamenter. Större byggnader, offentliga som enskilda, i städer och på landsbygden inrättades till sjukhus och lasarett, såsom exempelvis gamla gymnasiet och det Antonssonska huset vid Garvarådran i Karlstad, och dit fraktades den ena långa foran efter den andra med sjuka och döende unga män, nedbäddade i halm för att något så när hålla kylan borta. Det behövs knappt att läsa ett ögonvittnes? skildringar av de intryck, som en sådan transport framkallade. Man kan väl tänka sig alla dessa rysligheter ändå. Och få kommo upp från en sådan sjukbädd. Därtill voro deras organismer för hårt medtagna. Kyrkogårdarna räckte ej till, utan man fick inviga andra områden för att härbärgera kvarlevorna av denna landets myckna ungdom, som dragit ut för fyllandet av den stora plikten att värna sitt land. Djäknefältet vid Karlstad gömmer en hel del av dessa olyckliga, och en sten vore nog här på sin plats för att hugfästa minnet av dem, vilka sålunda gåvo sina unga liv åt fosterlandet. Efter att hava sammanslagits till en bataljon hemförlovades det värmländska lantvärnet i mars 1809, och därmed slutade detta stora sorgespel. Av dessa båda lantvärn, till natur och skaplynne varandra så 1I dec. hade 1. värml.-bat. 6 befäl och 190 sjuka: 11/2 1809 har ett enda komp. av samma bataljon 126 sjuka på en manskapsstyrka av 178 man. En dagrapport av följ. dag visar, att på sjukhusen i Karlstad, Kristinehamn, Kjerrsmossen och Vikene under ett dygn dött 26 man, därav 5, som ingen kände ens till namnet. ? Kapten H. Lilljebjörn i hans »Hågkomster».