124 VALDEMAaR VENDEL Lärarnas ekonomiska ställning var synnerligen dålig, och det låg en verklig sanning uti det bekanta uttrycket: quem Jupiter odit, pædagogum facit. Den förste skolmästarens lön, 2 läster (96 tunnor) spannmål, var ingalunda dålig, förenad som den var med fri bostad och lättnader i skattehänseende. Genom Kristinas lönestat av 1652 hade rektor och teologie lektor 120 tunnor, likaså enligt Karl XI:s av år 1690, vilken senare även förbättrade fjärde och femte lektorns löneförmåner till likhet med gymnasiikonrektorns (70 tunnor). Felet var emellertid, att lönerna av många skäl, framför allt folkets fattigdom, ej utgingo fullt. Bäst ställt hade rektorn och teologie lektorn, som snart fingo prebenden (Hammarön och Grava), och spannmålsavlöningen hade även den förtjänsten att i dyr tid automatiskt öka löneinkomsterna. Men de ideliga klagomålen från alla kanter visa, att gymnasiets lärare i allmänhet knappast hade nödtorftigt livsuppehälle.’ Än värre var det ställt för kollegerna eller de s. k. hörarna. När en skola grundlades, så fotades dess ekonomiska existens till största delen på den s. k. socknegången. Det gällde att livnära ej blott lärarna utan även en stor del av lärjungarna. Socknarna i Värmland hade en gång — möjligen i sin helhet* — varit anslagna till Örebro skola, men när hertig Karl grundade Karlstads skola, anslog han till denna 19 gäll. Av dessa voro några anslagna åt lärarna, andra åt lärjungarna, vilka alla genom s. k. socknegång själva fingo i stad och på land upphämta de gåvor, som skulle bereda livsuppehället. Huvudparten av kollegernas levebröd vanns således genom ett slags statsorganiserat tiggeri.’ Andra inkomstkällor 1 De olika lönerna voro fästade vid läroämnena, och först 1803 biföll K. M:t konsistoriets förslag, att alla lektorslöner vid gymnasiet skulle bli ambulatoriska, så att varje lärare med bibehållande av sin »lection eller vettenskap» ägde rätt att efter sina tjänsteår och sin tur tillträda de bättre lönerna. Förut måste de för ernående av löneförhöjning flyttas från det ena facket till det andra, således från matheseos till eloquentiæ, därifrån till linguarum sacrarum, vidare till ethices och logices och slutligen till theologiæ lectionen. En viss ändring av detta för visso skadliga förhållande lär dock hava inträtt redan i början av 1700-talet. 3 Så påstod åtminstone biskopen i Strängnäs i en skrivelse den 1%s 1627. Se K. F. Kartlson, Blad ur Örebro skolas Historia, h. 3, s. XIV. 3 Lärarna vidtalade stundom lärjungar att för deras räkning »gå socknen». Såsom lärare utförde Gyllenius under sina socknegångar prästerliga förrättningar av alla slag och fick därigenom extra inkomster. En vigsel skaffade honom »en Silffskedh och en Rixdaler»,