128 ValDEMar VENDEL vara med om att »såå och skäära». Under året 1635 gick han några gånger »ostiatim» i Varnum och Ölme, d. v. s. »sjöng för dörr». Det var ett slags oreglerad socknegång, ty då han ännu ej var intagen i någon statsskola, kunde han ej lagligen skaffa sig understöd av allmogen. Ölme prästgård synes emellertid då hava ägt en verklig liten »barnaschola», ty Gyllenius uppräknar ej mindre än 11 »condiscipuli» där. År 1636 i maj begav sig Gyllenius till Karlstad, där han fick härbärge hos »Hieronimus gullsmedh» och blev »aff Scholemästaren Dn Benedicto Nicolai Carlstadio introducerat i Scholan och bleff satt för Dn Nicolao Benedicti nederste». Läraren var andre kollega eller lärare i dåvarande lägsta klassen. Redan i september flyttades Gyllenius från lägsta platsen i klassen och fick sitta närmast »Notarius», d. v. s. primus. Han hade från början skaffat sig en privat præceptor. Senare på året fick han bo tillsammans med sin præceptor hos »Wälaktat Bengt Anderson Brase Rådmannen», där han dessutom hade två »contubernales eller domestici». Även detta år gick han ostiatim på åtskilliga ställen. Vid terminernas slut vandrade han hem, ofta i sällskap med »Wäsehäratz Diecknerna» eller andra. Vid resorna från hemmet till skolan färdades man också mest till fots, men ibland med häst eller båt. Färden från Tofta till Karlstad synes hava utgjort ungefär en dagsresa. Redan i sept. 1637 flyttades Gyllenius till högre klass, d. v. s. till »primus collega». Hans framsteg i sång tyckas också hava ’varit goda, att döma av en anteckning från 1638: »Om påskdagen Sångh iagh Epistelen i Ölmehäratz kyrckia». Detta år fick han för första gången vara med om »distributio paroeciarum» eller utdelningen av socknar. Han fick »Suburbanum» (Karlstads landsförsamling) med två kamrater, men sålde sin del och gick i stället ostiatim i Alsters socken, Fågelvik och Väse. Dylika försäljningar djäknarna emellan och mellan lärare och djäknar voro mycket vanliga. Socknar utdelades vid slutet av varje termin, d. v. s. fyra gånger om året, och erhöllos endera »in priori» (i förgång) eller »in posteriori» (i eftergång). Förgången ansågs betydligt mera värd än eftergången. På dessa socknegångar skulle nu skolans fattiga djäknar — dit hörde flertalet — insamla levebrödet