SKOLVÄSENDET 131 var ofta förenad med fruktansvärda strapatser. Än svävade djäknarna i livsfara på Vänern under färderna till Värmlandsnäs, än brast isen under dem å sjöar och strömmar, och i ur och skur fingo de vandra på de uslaste vägar, någon gång t. o. m. hotade av vargar. Faror lurade i de stora skogarna, som gömde »Stråtröffvande och Skogzskrijkare», och vidskepelsen gjorde ej skogsvandringarna angenämare: »Söörmoon» synes särskilt hava kunnat sätta fantasien i rörelse.* Att socknegången var moraliskt förkastlig och mången gång förledde djäknarna till betänkliga upptåg och övergrepp, insågs tidigt, och redan Gustav II Adolf ville avskaffa den, men alla försök strandade, tills år 1780 uppbörden av den då fixerade socknegångshjälpen övertogs av kronofogdarna. Att den gamla seden ändock fortfor in på 1800-talet, är likväl känt. Om det inre livet i skolan under 1600-talet lämna källorna en ganska ofullständig kännedom, men åtskilligt kan man sluta sig till. Att en sju timmars arbetsdag i skolan med tillhörande hemarbete skulle ställa över hövan starka krav på djäknarnas krafter och uthållighet, är så mycket tydligare, som vi veta, att undervisningen väsentligen gick ut på inpluggande av ren minneskunskap. Det var ett deklinerande och konjugerande utan all ända från första klassen till den sista. Och veckans vilodag upptogs av tre gudstjänster med åtföljande predikoförhör. Onsdags- och lördagsaftnarna voro visserligen fria från läsning i skolan, men denna tid upptogs nog av hemarbete. Av mera försigkomna lärjungar krävdes »orationer». I sept. 1643 höll Gyllenius två 1 En mörk februarinatt 1648 färdades Gyllenius där fram. »Tå begynte gasten myckit til att roopa och Skrija uthi ett faassligit kiärr eller hult. Vthi Skogerna på the ortter plägar ochså offta hörass ett förskräckeligitt troll, som kallass Ööpekullan, huilcken förfärligen högt roopar, och tå man henne suarar, plägar hon komma och slåå både häst och karl til marcken. Detta trollet ähr, som sägess aff Skogzmän, een mechta stoor Ugla och kan medh rätta kallass en Harpya, om huilka Wirgilius Skriftver. Hon skrijar lijka som en gast, doch likväl ähr emellan them en åthskilnat.» — Ännu vid 42 års ålder, då Gyllenius som lärare var ute på socknegång, kunde han höra »en gast om natten hijssligen roopa och skrija i then stoora Skogen widh Getekärnsskläten», och följ. år hörde han vid midnattstid »uthi then stora högden Rådeskallen Berghunden skälla try ord eller gläffsande i sänder, dumbt och giält eller granachtigt».