BANKNVÄSENDET 161 rörelse i sin hand. Sveriges ekonomiska och finansiella ställning var efter de olyckliga krigen mycket brydsam, icke minst på grund av fullkomligt anarkiska förhållanden på penningmarknaden. Riksbanken och i ännu högre grad riksgäldskontoret hade utsläppt en oerhörd mängd pappersmynt, som icke stod i något så när rimligt förhållande till den metalliska kassan, varför sedlarna undan för undan sjönko i värde och gjorde allt handelsutbyte osäkert. Ställningen blev till slut ohållbar, och 1818 stängdes riksbanksluckan i Stockholm för utväxling av sedlar. Hädanefter fanns intet verkligt mynt i rörelse, utan sedlarna gingo »med kurs» man och man emellan, och alla varor stego i pris, i och med att sedelvärdet sjönk. Det gick så långt, att man betraktade goda skördeår som en olägenhet på grund av de då fallande spannmålsprisen och den ringa kontanta valutan för spannmålen. Bristen på klingande rörelsemedel liksom på penningar i allmänhet var stor i landet under 1800-talets första årtionden, allra helst sedan riksbanken sett sig nödsakad att minska sin egen sedelstock. Det säger sig då självt, att denna olägenhet särskilt svårt måste göra sig kännbar i landsdelar med även för den tiden dåliga kommunikationer och långa avstånd till de centrala handels- platserna, de större städerna. Värmland var sålunda särdeles vanlottat i nämnda hänseende, och missförhållandet gjorde sig här desto starkare påmint, som landskapet inrymde Sveriges främsta industri, en industri med redan då vördnadsvärda anor och vackra traditioner, men naturligtsvis trots detta och i följd av sin omfattning mycket beroende av det allmänna penningväsendet så väl i fråga om kredit som beträffande tillgången på kontanta rörelsemedel. Järnhanteringen i Värmland hade alltifrån Karl IX:s tid — som hertig av Värmland förvärvade sig Gustav Vasas yngste son hedersnamnet »det värmländska bergsbrukets fader» — varit omhuldad av riksstyrelsen, men beskyddet tog sig ofta sträva uttryck; den patriarkaliskt styrande handen lyftes i regeln icke till smekningar. Kredit hade redan under riksbankens äldre tid beviljats på vågfört järn, men kreditsystemet hade inga fasta grundvalar, utan bruksindustrien hjälpte sig fram genom kriser och Värmland. II. 1m1st II