162 A. F. SANDWaLlL nödtider huvudsakligen genom sina privilegier, en i stort sett stadig och stark efterfrågan på dess produkter samt slutligen genom — mellanhändernas förlag. Härmed äro vi inne på ett betydelsefullt kapitel i det värmländska näringslivets historia, ett kapitel, som nära berör Värmlandsindustriens förhållande till penningväsendet. Bruksägarna hade ju under flydda tider icke rätt att själva sälja sina produkter till utlandet, utan försäljningen låg i händerna på stapelstädernas köpmän såsom ett dessa senares privilegium. Värmland sorterade under Göteborg, och härigenom fick denna stad tidigt ett välde över Värmlands näringsliv, som under generationer kändes icke stort bättre än ett ekonomiskt vasallskap. Affärerna gjordes icke upp i Göteborg utan avslutades huvudsakligen på de stora värmländska marknaderna, av vilka Fastingen i Kristinehamn länge var Sveriges verkliga järn- och träbörs. Härom skriver förste arkivarien fil. d:r Johan Almquist i sin historiska skildring av Uddeholmsverken: »Den förnämsta af dessa [marknader] var ’Fastingen’ i Kristinehamn, som pågick under flera dagar i februari månad, och hvarifrån ingen bruksägare eller köpman uteblef utan allvarliga förhinder. Där uppgjordes i äldre tider snart sagdt hela Värmlands affärer, där bestämdes årets priser på stångjärn, betalades skulder, aftalades leveranser, togos förlag och inköptes varor.» Fastingen fick, som man härav kan förstå, ersätta bristen på börs och bank, och här erhöll Värmland främst det likvida kapital, som cirkulerade i landskapet. En liknande roll, ehuru i andra planet, spelade Persmässan i högsommartid i Karlstad och Oxhelgen på hösten i Filipstad. En ansenlig omsättning av mynt skedde ock vid den stora marknaden på Ombergsheden i Sunne i september, dit över 10,000 personer kunde samlas. Nu hava ju marknaderna förlorat varje betydelse som led i penningrörelsen. Då penningsvårigheternas tryck, som ovan framhållits, ett stycke in på 1800-talet blevo allt olidligare, gavs ingen annan råd än att åter söka bistånd hos det enskilda initiativet. 1823 års riksdag avlät sålunda till K. M:t en skrivelse, vari uttalades