BANKVÄSENDET 163 den åsikten, att genom upprättande av enskilda bolag för bedrivande av bankrörelse de kapitalbehövandes och kapitalägandes intressen skulle kunna förenas och så småningom göra den vidsträckta kreditrörelsen umbärlig, som hittills måst för allmän räkning bedrivas. En sådan rörelse borde hellre överlämnas åt den enskilda omtanken än utgöra föremål för statsförvaltningens omsorg. Riksdagen anhöll på denna grund, att K. M:t ville utfärda en författning om inrättande på vissa villkor av enskilda banker. Svaret kom i form av en kungl. kungörelse av den 24 jan. 1824 angående inrättande av enskilda banker eller diskonter, vilken icke utan skäl blivit kallad »de svenska enskilda bankernas första grundlag». Häri bestämdes räntan till högst 6 % (överränta 8 %) och medgåvos högst tioåriga oktrojer. Genom den kungl. kungörelsens innehåll ansåg sig regeringen hava träffat en åtgärd av beskaffenhet att skapa lättade lånetillgångar till förlag för landets näringar, och ständerna hoppades genom sitt uppslag hava bidragit att avhjälpa den allmänna kapitalförlägenheten, ehuru de tydligen alltjämt betraktade enskildas vinst på bankrörelse som ett rov från staten — riksbanken. Den enskilda företagsamheten dröjde dock åtskilliga år att begagna sig av det sålunda lämnade tillståndet att inrätta privatbanker, och skälet härtill var sedelkursens oavbrutna fallande och därav alstrad osäkerhet. Om en bank lånat ut en viss summa mot högst 6 , ränta och sedan återfått summan i sedlar, för vilka kursen under tiden sjunkit, skulle ju förlusten varit oundviklig. Ännu haäde riksbanken icke för näringslivet fått betydelsen av robur et securitas, och felet var, att centralbanken icke under sin mer än sekellånga verksamhet begåvats med en betryggande metallisk kassa, utan att dess vinstmedel indragits i statsregleringen. En bättre sakernas ordning inleddes först genom lagen om myntbestämningen den 1 mars 1830, varigenom sedlarnas värde äntligen en gång för alla fixerades. (Den 1 oktober 1834 öppnades återigen riksbankens växellucka, och sedelrealiseringen tog sin början — den tredje och som man får hoppas sista realisationen av detta slag i Sverige.) Genom myntbestämningslagen av 1830 hade landets penningväsen fått en fast grund att vila på, och nu kunde enskilda per-