BANKVÄSENDET 171 väsendet. Postremissväxlar infördes, och vad som hade en oändligt mycket större betydelse, inlåningen blev efter detta även för affärsbankerna en av deras viktigaste omsorger. Förut hade inlåning på deposition och giro betecknats som en oviktig för att icke säga besvärlig gren av bankrörelsen. Det var först sedan privatbankerna trampat ut barnskorna och fått ett par årtiondens världserfarenhet, som deras blick fullt öppnades för att en enskild bank borde söka sin uppgift i att utgöra en förmedlande länk mellan de kapitalägande, som önskade en inkomstbringande placering av sina tillgångar, och de kapitalbehövande, som kunde göra dessa tillgångar fruktbärande för landets näringsliv. Till samma skede hör också riksbankens inaugurerande av diskontopolitik med rörlig ränta. Under perioden gjordes ett nytt, ganska allvarligt anlopp emot de enskilda bankerna i och med 1850—51 års riksdagsbeslut om inrättande av filialbanker, i själva verket avsedda att göra slut på privatbankernas verksamhet. Filialbankerna hade icke sedelutgivningsrätt, utan skulle sprida riksbankens sedlar, och de fingo även i annan form stöd av centralbanken. Många dylika banker kommo till stånd — likväl inga i Värmland — blevo på riksbankens bekostnad lukrativa affärer för delägare och — föllo på sina vinster; de hade nämligen planlagts enkom i syfte att öka det allmännas vinst på privatbankernas bekostnad. När missräkningen i detta afseende blev uppenbar, råkade filialbankerna i onåd hos ständerna och allmänheten, riksbankens försträckningar till dem indrogos, och deras saga var därmed snart all. Stora voro alltså under denna korta tidrymd omgestaltningarna på bankväsendets område, och med den tredje oktrojens utgång i juni 1857 hade Wermlandsbanken avslutat ett helt skede av sin utveckling. Med den fjärde oktrojen, som för tio år trädde i krafet den 1 juli nämnda år, försvann det gamla namnet, och i dess ställe kom Wermlands Enskilda Bank. Bolagsreglerna voro nu ock avsevärt moderniserade. Grundfonden bestämdes till minst 1,000,050 och högst 2,100,000 rdr rmt, fördelad i lotter à 150 rdr — förut hade icke funnits något maximibelopp föreskrivet. Sedelvalörerna blevo 5, 10, 50, 100 och 500 rdr rmt. Åtskilliga nya