232 FR. LOVÉnN av dess skogsvårdsstyrelses årsberättelser, att under tioårsperioden 1906—15 ej mindre än sammanlagt över en miljon kronor nedlagts på dikning och rensning i vattensjuk skogsmark inom enskilda ägoområden i Värmland. Man torde även kunna hysa en berättigad förhoppning om införande av en bättre vård och skötsel av länets skogar i allmänhet, då kännedomen härom blivit alltmera spridd och förstådd. Dessutom må man besinna, att de nuvarande skogarnas medelålder (35 år) ligger lägre än den, vid vilken maximitillväxten (40 —45 år) ernås, och att sålunda, om eller när bestånden uppnå en 5 à 10 år högre medelålder, medeltillväxten skall bliva väsentligt högre än nu och enligt författarens åsikt torde kunna uppnå 3 kbm. pr år och hektar. Söka vi framställa en bild av Värmlandsskogarna förr och nu och av landskapets ställning som virkesproducerande provins, torde man med skäl kunna säga, att förra århundradets urskogar i det närmaste försvunnit och ersatts av växtliga yngre skogar. Härav har blivit en följd, att medelkubikmassan pr hektar är ringa, men däremot tillväxtprocenten hög. Värmlandsskogarna gå därför en lycklig framtid till möte, om de rätt skötas. Värmlandskommissionen lämnar i sitt betänkande (1914, s. 189) följande allmänna kursiverade omdöme om skogsskötselns utveckling inom Värmland: »Av våra mera skogrika län är Värmland det första, där skogsavverkning och skogsskötsel fått en större omfattning. Under mycket lång tid var träkolsframställning en huvudsaklig uppgift för skogshanteringen i Värmland, men tidigare än annorstädes i mellersta och norra Sverige blevo virkesförråden i urskogarna exploaterade för export. Samtidigt med att exporten fick en större omfattning, började i synnerhet de större bruken att utföra skogskultur i mera betydande utsträckning.»