234 å. INGkestrRÖm förvandlades till vildmarker. Det dröjde inemot ett helt århundrade, innan Värmland fullt kunde återhämta sig från den svåra åderlåtningen. Under äldre tider fanns det i huvudsak ej andra jordbruk än bondgårdar samt här och var nybyggen, men efter Gustav Vasas tid ökades efter hand säterierna, och större herrgårdar uppstodo. Bruk anlades, och ståndspersonernas antal inom länet blev allt större. Åkerbruket med till detsamma hörande binäringar torde visserligen allt fortfarande varit huvudnäringen, men man finner uttalanden, som tyda på att det avtagit, i samma mån som bergshanteringen tilltagit. Då förr spannmål kunde säljas, säger man, räcker nu det egna förrådet ej längre till, utan Västergötland, Närke och Södermanland måste bistå oss med flera tusen tunnor Dessa förhållanden hänföra sig till tiden omkring år 1700. Skördeutbytet var dock, enligt vad som uppgives, icke så klent, som man kunde förmoda. Under gynnsamma år ansåg man sig gott kunna erhålla 6:e kornet i avkastning eller ungefär lika mycket som i början av 1800-talet. Jordbruket skulle sålunda under dessa hundra år stått på ungefär samma ståndpunkt. Med hänsyn tagen till åkerarealen borde emellertid efter denna beräkning en icke oväsentlig brist på brödsäd gjort sig gällande. Denna brist utfylldes dock till stor del genom s. k. svedjeråg. Svedjebruket, vilket i Värmland ända in i det adertonde århundradet varit synnerligen vanligt, särskilt bland de till de nordligare skogsbygderna inflyttade finnarna, tillgick på följande särt. På ett lämpligt område fällde man de växande träden, vanligen fram på våren, grenarna avhöggos och utbreddes jämte riset så jämnt som möjligt över marken. Riset torkade då, på samma gång det täckte marken, vilken därigenom kom att bibehålla sin fuktighet. På så sätt vanns den fördelen, att myllan icke förstördes, när riset sedan fram på försommaren antändes. Bränningen utfördes alltid med största omsorg, så att alla grenar blevo uppbrända. Den del av det grövre virket, som icke förut tillvaratagits, bortfördes och användes till hägnad kring svedjelandet. Härpå inblandades den av bränningen erhållna askan i matjorden med en s. k. krok, ett gammalt körredskap, liknande det nuvarande