JORDBRUKET 239 ställda med Värmlands. Och man gör sig då ovillkorligen den frågan, var man skall söka dessa orsaker. De norra delarna av länet, såsom Älvdals härad och Fryksdals härads övre tingslag samt Färnebo härad, ligga till ojämpförligt största delen av sin ytvidd över den s. k. marina gränsen, d. v. s. de ligga så högt, att de icke berörts av havet, när detta en gång i forna tider gick upp över hela mellersta delen av Sverige. Då som bekant leran bildats genom avlagringar i vatten, finna vi icke i dessa nyss omnämnda, högre belägna delar av länet annat än sandjordar och mossjordar, och dessa jordslag kunna i regel aldrig mäta sig med de näringsrikare lerjordarna i fruktbarhet, detta så mycket mindre, som de på grund av sitt högre läge även måste lida av ett hårdare klimat. I de södra och mellersta delarna av länet, där man under den tid det höga vattenståndet rådde helt säkert hade en den allra fagraste skärgårdsnatur, finna vi — förutom de inom de högre belägna områdena ävenledes här förekommande moss- och moränjordarna — sedimentära eller i vatten bildade jordarter, därjämte något högre belägna åkerleror, mosand samt slutligen lågt liggande svämleror och svämsand, vilka bildningar tillkommit under senare tidsperioder. En genomgående egenskap hos alla dessa inom Värmland förekommande jordarter är deras ringa kalkhalt. Detta är helt naturligt, enär förekomst av kalksten inom länet är ytterst sällsynt. Urkalk anträffas endast på några enstaka ställen i Färnebo härad. Vid Långbanshyttan i samma härad finnes en dolomitförekomst, varifrån s. k. afterkalk erhålles för den allra närmaste ortens behov. Detta är allt. Så snart man kommer över gränsen till Dalarna, Västmanland, Närke eller Västergötland, ökas kalkhalten i jorden, och att denna omständighet är av den allra största betydelse för dess fruktbarhet, förstår man lätt, när man vet, att det till stor del är genom kalkens inverkan på de i jorden befintliga växtnäringsämnena, som dessa överföras till en sådan form, att de kunna av växterna tillgodogöras. I detta förhållande — den värmländska jordens relativt stora kalkfattigdom — finna vi kanske den mest framträdande orsaken till de jäm-