258 Å. 1INGestTrÖM gräsfrösådd i vårsäd är vanligast förekommande. Före höstsäden har man träde, vilket delvis besås med grönfoder; därefter följer som nämnt vallen, vilken får ligga minst i tre, ofta i fyra år. Efter vallen kommer havre, delvis något vickerblandsäd och det därpå följande året åter havre. Växtföljden blir således sju- eller åttaårig. Under den period för omkring 50 år tillbaka, då havreodlingen var förhärskande i Värmland, anlades dessa växtföljder, och man hade då allmänt havre tre år i sträck och i stället ett år vall mindre. När man så fann, att de tre efter varandra följande havreskördarna i alltför hög grad utsögo jorden, trodde man sig kunna råda bot därför genom att låta jorden ett år ligga obesådd — det år den skulle burit havre andra året. Man hade så stark tro på nyttan härav, att det till och med i arrendekontrakt plägade föreskrivas, att jorden ett år mellan de båda havreskördarna skulle »ligga i vila», såsom man kallade det. Detta var allmänt för några tiotal år sedan. Nu har man emellertid kommit till insikt om det mer ekonomiska och jämväl för jorden mer nyttiga i att i stället öka antalet vallar. Rotfrukterna ingå egentligen aldrig med särskilda skiften i den ordnade växtföljden, utan därtill användas passande jordar, som ofta äro utom den egentliga cirkulationen. Kreatursskötsel. Likasom det värmländska åkerbruket av skäl, som i det föregående framhållits, icke kommit att intaga någon mera betydande plats i vår svenska lanthushållning, torde också samma omdöme gälla om den värmländska kreatursskötseln. Orsakerna härtill äro till allra största delen att söka i länets jämförelsevis avskilda läge, vilket försvårat avsättning och utbyte, och det säger sig självt, att i en bygd, där gårdarna till följd av omfattande skogsarealer komma att ligga relativt långt från varandra, en rationell kreatursavel icke så lätt skall kunna med framgång bedrivas. Man skulle dock kanske kunna säga, att hästaveln på visst sätt härifrån utgör ett undantag.