278 REINHOLD GEIJER i cirkelrund form den inre, bägarliknande ugnen. En dylik ugn kallades källing eller på folkspråket » blästerkäringen». Till bränsle användes ved, och blästern åstadkoms medelst bälgar, som trampades. Den bildade järnklumpen upplyftades ur ugnen och sönderslogs i tvenne lika delar. Tre arbetare kunde per dag tillverka åttio à hundra kilogram järn. Osmundsjärnet sönderslogs därefter i mindre stycken och inpackades i kaggar, vilka sedan gingo i handeln såsom mynt. Av okunnighet och fruktan för vattenflöde byggde man osmundhyttorna i de smärre vattendragen, och tillverkningen tjänade til eget behov eller såldes till lågt värde. Till vilken utsträck- | Sig-- SSSS Ss | Fig- 37. Kkälling. ning detta smide bedrivits i Värmland är ej känt, ty, såsom Almqvist yttrar i sin Uddeholmshistoria, äro de meddelanden, som förefinnas om de svenska järnverken under medeltiden, ganska knapphändiga, och detta gäller i ännu högre grad den värmländska järnhanteringen, och Hans Hildebrand säger, att den svenska gruvdriftens uppkomst, gömmer sig, liksom så mången annan begynnelse, i mörker. Det enda, som man säkert vet, är uppgiften i landskapets äldsta fogderäkenskaper av år 1540, att i Värmland då funnits tolv osmundhyttor, vilka samtliga voro belägna inom Värmlands bergslag eller »Vermelandsberg». Sjö- och myrmalmer förefunnos här och där i provinsen, såsom i sjöarna Flagen i Eda, Busjön i Ekshärad, Råda- och Grässjön i Nedre Älvdalen, Fryken och Hyen, den senare i Grava, samt i Gunnarskog och Östmark, Rud i Glava och vid Rolfsbol i