280 REINHOLD GEIJER läderbälgar. Masugnarna undergingo under tidernas lopp många och stora förändringar, såväl till sina dimensioner som formornas antal m. m. Genom kraftigare blåsmaskiner och särskilt genom i början av 1830-talet införda varmbläster hava tillverkningskvantiteterna betydligt ökats och en avsevärd kolbesparing vunnits. Till följd av tillgången på sjö- och myrmalmer, som tidigt tillvaratogos, kom brytning av malm ur bergen först senare i bruk, vilket dock sannolikt ägt rum omkring mitten av 1300-talet. Värmlands malmtillgångar förekomma huvudsakligast, för att ej säga uteslutande, i provinsens östra del i trakten av Filipstad och på föga avstånd därifrån eller i den s. k. bergslagen. »Före Olov Trätäljas tid var», säger Fernow, »bergslagen icke till; det var antingen en öde mark, norr och öster ut från Ölme härad, eller bodde där åtminstone litet folk, vitt omkring spridde.» Under slutet av 1200-talet och förra hälften av 1300-talet tillkommo de flesta bergslagerna. Värmlands bergslag kan dock icke framvisa några privilegier före digerdöden och tillkom sannolikt efter denna. Vilka gruvor som först bearbetades i Värmland, är ovisst. Fernow, som i denna punkt icke torde hava något större vitsord, håller före, att Nordmarks gruvor varit upptagna före och Persbergs gruvor’* efter digerdöden. Är denna hans uppfattning riktig, skulle således Nordmarks gruvor vara de äldsta. »Dessa gruvor skulle hava upptäckts av finnar, vilka på den orten haft sina svedjefall, och har den erhållna malmen börjat bearbetas och brytas av torpare och skattebönder, som på den tiden voro å orten boende, vilka sedan blivit bergsmän och begynt bygga masugnar i små bäckar, varav rudera ännu på åtskilliga ställen finnas, 1 Om Persbergs gruvor, Värmlands största gruvfält, återgiver Fernow följande sägen. En riddare, som varit mandråpare, hade legat flyktig sju år på Riddarön i Östersjön i Kroppa och därunder livnärt sig med fisk. Under sin långa fasta hade han vandrat omkring i skogarna och en gång, utmattad, lagt sig ned att sova och under sömnen haft en dröm, att han låge på en skatt. Efter uppvaknandet började han riva i mossan och upptäckte malmen. Han skrev då ett brev till konungen av följande innehåll: Det ligger en riddare på en ö i Östersjö Och äter fisk utan salt och brö. Brevet framkom till konungen, riddaren uppsöktes och erhöll nåd. Riddarens namn var Peder Holmfasta, och berget uppkallades efter honom.