- Project Runeberg -  En bok om Värmland av värmlänningar / Del II /
281

[MARC] With: Hugo Hildebrandsson, Sixten Samuelsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den värmländska järnhanteringen i forntid och nutid av Reinhold Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN VÄRMLÄNDSKA JÄRNHANTERINGEN 281 men sedan orten blivit besatt, hava åtskilliga gruvor sig yppat» (relation av Sven Trapp). Den äldsta bevarade urkunden om Värmlands bergslag är Erik av Pommerns stadfästelsebrev å dess privilegier, daterat den 16 april 1413, som säges vara ursprunget till Nordmarks bergslag. Före denna tid finnes ej någon relation om Värmlands bergslag i allmänna handlingar, om man undantager, att Magnus Eriksson år 1345 gav till biskopen i Strängnäs järnhyttorna i Närke, vartill den tiden även räknades Färnebo, och synes ej osannolikt, att sagde biskop haft sin fogde boende på Fogdhyttan i Färnebo socken (Fernow). Omkring tio år efter digerdöden utgav Magnus Eriksson en ordning och stadga för järnbergslagen, daterad Monte Ferri 1360, vilken plats Fernow, säkert med orätt, vill hänföra till Persberg. Bland i äldre tider uppräknade värmländska gruvfält voro även Långbans gruvor. Utom nu uppräknade gruvor hava under tidernas lopp många tillkommit, de mest betydande av dem Tabergs och Finnmosse gruvfält. VYtterligare må nämnas Age-, Äng- och Nyängsgruvorna. Över huvud taget fanns inom bergslagen en mängd gruvor, men att uppräkna dem alla skulle upptaga ett allt för stort utrymme. I närheten av gruvorna, som bearbetades av bergsmän, uppstodo hyttor. Habors-, Fogd-, Gammal-, Kall- och Asphyttorna hämtade sin malm från Nordmarks gruvor; Yngs- och Vik- eller Vekhyttorna, Saxå och Saxåhyttan, Grythyttan, Borns- och Torskebäckshyttorna uppstodo omkring Persbergs gruvor och tillgodogjorde sig den där förekommande malmen. De värmländska malmerna äro i allmänhet av godartad natur, fria från oarter. Mycket fosforren är Persbergsmalmen och särdeles lämplig för stål. Benämningen »Pure Persberg» hade en god klang i utlandet. Tabergsmalmen är även fosforren och talkförande. I Långbans gruvor förekomma manganförande malmer. Järnhalten är mycket varierande i de olika gruvorna, så t. ex. vid Persbergs Storgruva 52,3 procent, vid Alabama i samma gruvfält 54,0 procent och vid Finnmossegruvorna bruten malm 57,: procent. Medelprocenten är 52 à 54 procent. Malmbrytningen har genomgäått många olika utvecklingsskeden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 29 17:24:48 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/2/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free