Note:
Contributor Sixten Samuelsson died in 1956, less than 70 years ago.
Therefore, this work is protected by copyright,
restricting your legal rights to reproduce it.
However, you are welcome to view it on screen, as you do now.
Read more about copyright.
Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den värmländska järnhanteringen i forntid och nutid av Reinhold Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VÄRMLÄNDSKA JÄRNHANTERINGEN 281
men sedan orten blivit besatt, hava åtskilliga gruvor sig yppat»
(relation av Sven Trapp). Den äldsta bevarade urkunden om
Värmlands bergslag är Erik av Pommerns stadfästelsebrev å dess
privilegier, daterat den 16 april 1413, som säges vara ursprunget
till Nordmarks bergslag. Före denna tid finnes ej någon relation
om Värmlands bergslag i allmänna handlingar, om man undantager,
att Magnus Eriksson år 1345 gav till biskopen i Strängnäs
järnhyttorna i Närke, vartill den tiden även räknades Färnebo, och
synes ej osannolikt, att sagde biskop haft sin fogde boende på
Fogdhyttan i Färnebo socken (Fernow).
Omkring tio år efter digerdöden utgav Magnus Eriksson en
ordning och stadga för järnbergslagen, daterad Monte Ferri 1360,
vilken plats Fernow, säkert med orätt, vill hänföra till Persberg.
Bland i äldre tider uppräknade värmländska gruvfält voro även
Långbans gruvor. Utom nu uppräknade gruvor hava under
tidernas lopp många tillkommit, de mest betydande av dem Tabergs
och Finnmosse gruvfält. VYtterligare må nämnas Age-, Äng- och
Nyängsgruvorna. Över huvud taget fanns inom bergslagen en
mängd gruvor, men att uppräkna dem alla skulle upptaga ett allt
för stort utrymme.
I närheten av gruvorna, som bearbetades av bergsmän,
uppstodo hyttor. Habors-, Fogd-, Gammal-, Kall- och Asphyttorna
hämtade sin malm från Nordmarks gruvor; Yngs- och Vik- eller
Vekhyttorna, Saxå och Saxåhyttan, Grythyttan, Borns- och
Torskebäckshyttorna uppstodo omkring Persbergs gruvor och
tillgodogjorde sig den där förekommande malmen.
De värmländska malmerna äro i allmänhet av godartad natur,
fria från oarter. Mycket fosforren är Persbergsmalmen och
särdeles lämplig för stål. Benämningen »Pure Persberg» hade en
god klang i utlandet. Tabergsmalmen är även fosforren och
talkförande. I Långbans gruvor förekomma manganförande malmer.
Järnhalten är mycket varierande i de olika gruvorna, så t. ex. vid
Persbergs Storgruva 52,3 procent, vid Alabama i samma gruvfält
54,0 procent och vid Finnmossegruvorna bruten malm 57,:
procent. Medelprocenten är 52 à 54 procent.
Malmbrytningen har genomgäått många olika utvecklingsskeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 29 17:24:48 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ebovarm/2/0283.html