282 REINHOLD GEIJER Till en början brändes malmen lös, och härtill användes ved, som bergsmännen fingo anskaffa bäst de kunde; sedermera lades särskilda skogstrakter till gruvfälten. Omkring 1730 kom krutet till användning såsom sprängämne, och man fortfor därmed intill slutet av 1860-talet, då krutets plats intogs av nitroglycerinet. Detta sprängämne användes sedan inom Värmland till omkring år 1900, längre där än i andra gruvor inom landet. Därefter lyckades man i dynamiten finna det kraftiga sprängämne, som numera överallt användes. Borrningen skedde för hand, tills omkring år 1905 infördes borrmaskiner, vilka nu uteslutande äro i bruk. Genom införandet av de starkare sprängämnena och borrmaskiner har gruvbrytningen betydligt underlättats och brytningskvantiteten per arbetare i avsevärd grad ökats. Emellertid har malmbrytningen i Värmland under de senare åren ej ökats, beroende på att i en del smärre gruvor malmen tagit slut eller att de av annan orsak blivit nedlagda, och nya malmfyndigheter hava icke tillkommit. Efter att hava nått sitt maximum med 109,000 ton i början av 1870-talet under den för järnhanteringen synnerligen lyckliga perioden efter fransk-tyska kriget 1870—71 har malmbrytningen i Värmland under de sista femtio åren nedgått från 101,000 ton till 81,000 ton år 1915. På senaste åren hava dock malmtillgångarna i Tabergs och Nordmarks gruvor ökats. Gruvornas djup är växlande; djupast är Taberg, 400 meter; därnäst kommer Persbergs storgruva, 370 meter; Finnmosse och Nordmark uppgå till respektive 245 och 305 meter. Medelbrytningspriset per ton malm vid gruvorna utgjorde år 1897 kronor 8,51 och år 1915 kronor 9,532. Sedan vi nu givit en kort resumé över de värmländska gruvorna, torde vi få återvända till Gustav Vasa och tysksmidet. Denne store konung och än mer hans son Karl IX hava i höggrad verkat för järnhanteringens utveckling i riket. Den senare, på sin tid hertig av Värmland, har nedlagt synnerligen stora förtjänster om utvecklingen av Värmlands näringsliv i allmänhet och järnhanteringen i synnerhet. Fernow, hertig Karls store beundrare, säger: »Wermland har att tillskrifva och tacka honom för hvad det ifrån den tiden varit och hvad det är. Olof Trätälja förde hit folk, och Carl gjorde dem till menniskor. Alla Häfda-