DEN VÄRMLÄNDSKA JÄRNHANTERINGEN 285 Det erhållna tackjärnet måste emellertid på ett eller annat sätt förädlas för att komma till användning i det dagliga livet. Detta ägde rum genom olika färskningsmetoder, och vi träffa då först på det s. k. tysksmidet. Detta bedrevs sålunda, att tackjärnet nedsmältes i en djup härd, försedd med endast en forma. Under tackjärnets nedsmältning vällde smeden i samma härd från föregående »smälta» erhållet smältstycke och uträckte det till stänger, allt efter som dess delar välldes. Det erhållna järnet var ojämnt, i det mera kolrika partier här och där förekommo. Kolåtgången var i medeltal 16 tunnor till ett skeppunds utsmide, och avbränningen från tackjärn till det färdiga järnet kunde stundom uppgå till 25 procent. Denna metod bibehöll sig långt in på 1800-talet och kunde detta under en tid, då träkolen stodo att erhålla till jämförelsevis billigt pris. Detta smide torde hava varit rätt allmänt i Värmland. I den mån träkolen fördyrades, blev det emellertid allt nödvändigare att finna en mer ekonomisk färskningsmetod. Träkolsbris- ten i England var även stor, och så Fig. 39. Gustar Ekman på Lesjöfors. uppfanns i landskapet Lancashire de sedermera s. k. lancashirehärdarna. En svensk, brukspatron Gustaf Ekman på Lesjöfors, var en banbrytare för lancashiresmidets införande i Sverige. Han gjorde själv försök med liknande härdar, utreste år 1831 till England för att på ort och ställe studera den nya metoden samt började efter hemkomsten att på flera platser införa densamma, däribland vid Lesjöfors och Liljendal. Färskningsprocessen bedrevs i härdar med en eller två formor, och det arbetades endast från en öppning; sedermera tillkommo de s. k. Boforshärdarna, där arbetet ägde rum från två mitt emot varandra belägna öppningar. Sedan tackjärnet nedsmälts och färskningen försiggått under smedens arbete, de s. k. brytningarna, samt smältan blivit färdig, sammanslogs den under 5 tunga hammare, de s. k. mumblingshammarna, och sönderhöggs