DEN VÄRrRmMLÄNDSKAa JÄRNHANTERINGEN 287 för den Ekmanska ugnen var därmed given, och den blev inom kort till den största nytta och fördel för järnhanteringen. Då genom järnvägarnas tillkomst införandet av stenkol till järndistrikten blivit möjligt, och detta ställde sig billigare än det inhemska bränslet samt var fullt användbart för den Ekmanska ugnen, har denna omständighet bidragit till att densamma kunnat bibehålla sig ända in i våra dagar. Gustaf Ekman var även i flera andra avseenden en föregångsman inom järnhanteringen. Han räknas med skäl såsom en prydnad bland denna hanterings män, och Värmland kan vara stolt över att hans vackra och storartade verksamhet varit förlagd inom provinsen. En annan ugnstyp, den s. k. Lundinska vällugnen, som först uppfanns vid Munkfors bruk, må här anföras. Vid Munkfors fanns även ett större sågverk, där stora massor av sågspån hopade sig, vilka endast voro till hinder och för vilka användning saknades. Detta gav förvaltaren vid bruket, Johan Fredrik Lundin, anledning att uttänka något sätt för sågspånens tillgodogörande till gagn för därvarande järntillverkning. Först använde han detsamma såsom bränsle för därvarande råstålstillverkning och detta med stor framgång, och torde detta bränsle för sagda ändamäl fortfarande där användas. Att få sågspånen, såsom mycket vattenhaltig, användbar för vällning av järn, blev ett mera svårlöst problem. Detta lyckades honom dock till sist genom att mellan generatorn, där sågspånen förbrändes, och vällugnen förlägga en kondensator, genom vilken gasen fick passera, och där den genom påsprutning av vatten renades från vatten och tjära, varefter gasen inleddes i vällugnen, som var försedd med regeneratorer enligt Siemens system. Hans första försök ägde rum åren 1865 och 1866, och hans system underkastades noggranna undersökningar av från järnkontoret utsända personer, direktörerna Rinman och Westman, och visade sig den uppfunna ugnen vara av så stort värde, att Lundin av järnkontoret erhöll en belöning av 20,000 kronor. Kondensatorn användes även för ugnar, där mindre sågavfall, såsom ribb m. m., användes såsom bränsle, och det värderikaste i den Lundinska uppfinningen låg just uti att förut odugligt och mer eller mindre värdelöst bränsle kommit till användning